Knepig rivning knep applåder
Stockholm. Mitt i ett myllrande folkliv, strax intill Östermalmshallen och precis bredvid frukt- och blomsterstånden på Öster malmstorg ligger det som en gång var ett sex våningar högt hus i en jättelik hög av deformerad armering och söndertuggad betong.
8 000 ton bråte är det enda som återstår av kvarteret Krejaren 2. Kvarteret har en lång historia, byggnaden som nu ligger som ett berg av sten och betong hyste den anrika teatern Folkan, med rötter i 1850-talet och skådeplats för många av de forna svenska teaterstorheterna.
Här spelade både Karl-Gerhard och Stig Järrel, här trädde Greta Garbo tiljorna för första gången, enligt vissa uppgifter gjorde hon sin scendebut på Folkan 1930, och Povel Ramels allra första Knäppupprevy spelades på teatern 1953.
Men nu är den sista kupletten sedan länge utklingad, och trots att debattens vågor gick höga innan beslutet om att riva ett hus som är så indränkt i kultur togs, tror Eric Leijonhufvud att det inte hade gått att rädda den gamla byggnaden.
Han är projektledare på Borrkompaniet i Stockholm AB och ansvarar för rivningen av kvarteret Krejaren 2.
Fastigheten ägs av Peab och Fastpartner, och när den gamla kulturbyggnaden snart är bortsopad från tomten ska ett nytt hus byggas, en modern byggnad som ska rymma både butiker, kontor och bostäder.
Borrkompaniet i Stockholm AB anlitades som rivningsentreprenör. Det blev en intrikat och komplicerad uppgift, för den här arbetsplatsen är inte som andra.
I november 2007 klev man för första gången in på området.
– Vi började med lättrivning, och tog bort och sorterade materialet i olika fraktioner.
Metall, trä, dörrar, golv – allt som gick att bända lös bröts loss, de tolv rivarna arbetade för hand eller med små bil maskiner, kofot och tigersågar.
– Vi ville få det stomrent och tegelrent, förklarar Eric Leijonhufvud.
Eftersom man enligt dåtida rutiner använt en hel del asbest i både rör, fix och kakel blev Borrkompaniet tvungna att genomföra en tämligen omfattande asbestsanering.
Iförda helmasker gick man in i varje badrum, plastade igen dörren och startade en maskin som sög luft och därmed skapade ett undertryck. Sedan rev man ner kakelplattor och rör och packade ner dem i kartonger.
Till sist dammsög man hela utrymmet och rev ner plasten.
Även taket togs ner för hand.
– Vi sågade upp det för hand, tog ner plåten, separerade plåten från trä och papp ända till dess vi nådde brandteglet.
Byggnaden strippades sedan på alla fönster, karmar och trä, och när lättrivningen var klar och materialet bort forslat kallade man in det tunga artilleriet.
Det var också nu den verkliga utmaningen väntade. När byggnaden var helt "ren" på organiska material fick en 25-tons Hitachigrävare förbereda det som komma skulle.
Höjdrivaren, en 70-tons Caterpillar 350, trädde sedan in på scenen och började tugga i sig sexvåningsbyggnaden med ett crusheraggregat. Innan man kunde påbörja det arbetet måste man dock bygga en ställning.
– Eftersom det är en innerstadsrivning får man inte synas, höras eller damma, och alla gator ska vara i drift hela tiden, konstaterar Eric Leijonhufvud.
Det gick därför inte att ställa höjd rivaren på gatan, och låta den äta sig in i huset utifrån. I stället måste man riva inifrån, och då riskerade byggnaden att rasa ut på gatan. För att undvika detta byggdes en skyddsställning runt kvarteret.
– Det blev väldigt problematiskt, säger Eric Leijonhufvud.
Byggnaden visade sig nämligen vara mycket instabil. Kalkbruket var i princip bortvittrat och tegelstenarna satt inte fast för fem öre.
– Kåken höll inte ihop, när vi rev på ena sidan gjorde vibrationerna att det kunde börja rasa i en annan del. Vi hade en del ras och varje gång fick vi ställa maskinerna i 1-2 timmar och för hand plocka lös det som hängde ut i ställningen, minns Eric Leijonhufvud.
Rasen och de efterföljande maskinstoppen försenade hela projektet, och Eric Leijonhufvud räknar med att man blivit cirka en månad sena på grund av detta.
– Men säkerheten går ju före allt, konstaterar han. Man kunde inte forsla bort något av det material som den stora grävaren slet lös förrän hela huset var sönderslitet. I stället fick den lilla grävmaskinen tuffa runt och flytta om bråten som snabbt växte till högar runt höjdrivaren.
– Det fanns ingen plats för lastbil arna förrän kåken var riven, säger Eric Leijonhufvud.
Östermalmstorg är en liten och livlig yta, med horder av bilister, fotgängare och cyklister som surrar omkring och ska hit och dit, ett litet torg med tillhörande torgförsäljare som ska in med sina blommor och grönsaker varje morgon, flera butiker samt Östermalmshallen som är sprängfylld av livsmedelsaffärer som ständigt ska ta emot varuleveranser.
– Dessutom finns det tre andra byggen i närheten, och ett vägarbete som innebär avstängda vägar.
Att i en sådan miljö kunna forsla bort uppskattningsvis 8 000 ton bråte blev därför en delikat uppgift. Det måste göras snabbt och smidigt. När höjdrivaren gjort sitt hyrde man därför in ytterligare två 25-tonsgrävare och sedan dess är det att fylla lastbilslass som gäller i kvarteret Krejaren 2.
– Vi kör 60-70 lass om dagen, med tio ton på varje lass, säger Eric Leijonhufvud.
Klockan sju rivstartar man, då står i snitt 12 lastbilar på rad utanför rivningsområdet för att få lasta på dagens första laddning. Sedan är det skytteltrafik hela dagen.
Tre vakter har till uppgift att se till att ingen står i vägen eller blir påkörd och man har fått tillstånd att spärra en del av parkeringsplatserna på Nybrogatan så att det finns lite mera plats att mötas, backa och vända på.
Ändå händer det ofta att det blir mindre stockningar och en hel del sura miner när lastbilar från alla håll och kanter ska försöka ta sig fram i trängseln.
– Hade vi rivit samma hus i ett industriområde hade det bara varit att panga ner kåken och sen köra bort allt, vi hade kunnat stå på "rätt" sida av huset, med höjdrivaren på gatan. Vi hade också kunnat lasta ur på en gång och sluppit bekymret med skyddsställningen.
Att ha mycket folk inpå en så spektakulär rivning har sina fördelar också. Många nyfikna har stannat och tittat, och förundrat sig över att det inte rasar. Och det hör väl knappast till vanligheterna att en rivare får ovationer på jobbet, inte ens om de river en teater.
– Ibland har det stått hundra personer helt stilla på torget och tittat på när höjdrivaren arbetat. Ibland har vi till och med fått applåder!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.