Silikos blev erkänd som en arbetssjukdom 1930, men sjukdomen har varit känd långt tidigare. Redan 1734 beskrev Carl von Linné hur bönder i Dalarna dog unga i "Orsasjukan". Det var män i och kring Orsa som blev sjuka och dog i låg ålder efter att ha tillverkat slipstenar som extraknäck.

Linné noterade att det bara var männen som dog unga, och fick då klart för sig att det måste vara arbetet med slipstenar som skadat lungorna. Han drog slutsatsen att det därför måste vara att slipa och putsa stenarna som var den farligaste delen av arbetet, just det momentet utfördes i trånga, stängda små skjul utan någon ventilation att tala om.

Orsasjukan var det som senare kom att kallas stendammslunga, och i dag har sjukdomen det officiella namnet silikos. Sjukdomen uppstår när man andas in kvartsdamm. Dammet består av fina partiklar som är mindre än fem mikrometer långa, så små att de inte syns för blotta ögat.

De minimala, dödligt farliga, partiklarna kan tränga långt in i lungorna, ända in i de små alveolerna (lungblåsorna). Har kvartspartiklarna tagit sig ända dit så stannar de där. En liten del andas ut, och ytterligare en del kan fraktas ut ur kroppen via lymfvägarna. Men fortsätter man andas in det dödliga dammet blir ansamlingen större och större.

Kroppen försöker försvara sig mot de främmande partiklarna och kapslar in dem, lungorna förhårdnas och det bildas så kallade silikosknutor. Lungvolymen minskar och funktionen försämras. Både hjärta och kärl får jobba mycket hårdare, till slut är man andfådd till och med i vila.

Sjukdomen är obotlig och leder inte sällan till döden genom en eller annan följdsjukdom. Det farliga kvartsdammet uppkommer ofta när man arbetar med betong, eftersom gruset eller det krossade berg som används i betong i Sverige ofta består av mycket grus och gnejs.

Grus och gnejs är kristallina kiseldioxider, och när betongen sedan bearbetas frigörs därför kvartspartiklar. Ofta visar sig sjukdomen inte förrän 10-30 år efter det att man utsatts för dammet.

Källa: Arbetsmiljöverket