Konjunkturinstitutet angav nyligen i en prognos reformutrymmet till ungefär 30 miljarder kronor och finansministern antyder att regeringens bild är likartad. Ett av regeringens mål har ända från början varit att få bättre fart på sysselsättningen och därmed minska utanförskapet. En av de viktigaste åtgärderna har varit minska beskattningen på utfört arbete. Så här långt tycks ambitionen ha fallit väl ut. Visserligen hjälpt av en god konjunktur kunde vi notera vad arbetsförmedlingen kallar en historiskt hög efterfrågan på arbetskraft förra året. I siffror innebar det en bit över 100 000 nya årsarbeten. I stort är det bara oppositionen som beskriver den förda ekonomiska politiken som feltänkt. Men det räcker med att lyssna på socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros för att inse att alternativet är helt förödande. Det är en himmelsvid skillnad på en politik som gynnar tillväxt och därmed på sikt även välfärd och Thomas Östros politik som i praktiken innebär att med konstlade och kostsamma medel skapa en förvaringsplats för arbetslösa. Alliansens ekonomiska politik lär dock prövas framöver i och med att fjolårets stora sysselsättningsökning tydligt stannat av och att arbetslösheten nu börjar röra sig uppåt igen. I ett avseende har den hittills förda ekonomiska politiken varit synnerligen begränsad. Den har till stor del baserats på att stimulera arbete som redan utförts i stället för att stimulera det arbete som ska utföras. Vad gäller byggbranschen har agerandet till och med fått motsatt effekt genom de skattehöjningar på boende som regeringen införde föregående årsskifte. Regeringen kan möjligen försvara sig med att sysselsättningen i en bransch som varnar för kapacitetsbrist inte bör främjas. Senare tids brist på viss arbetskraft har dock sin grund i klåfingriga politiker. Ogenomtänkta beslut ändrar hela tiden förutsättningarna för branschen som tvingas till ständiga förändringar i personalantalet för att hänga med i svängningarna. En konsekvens har dock blivit att branschen lärt sig att vara mycket försiktig med anställningar, även i högkonjunktur. Bristsituationen förvärras av en militant fackföreningsrörelse som envist slåss för att bygga murar mot arbetskraft från andra länder. Nu när konjunkturen vänder kan regeringen inte längre gömma sig bakom brist på arbetskraft. Byggbranschen har, i det så kallade rot-avdraget, ett bra exempel på hur skattelättnader främjar sysselsättning, minskar svartarbete och hjälper till att säkra realkapital för framtiden. Ett återinfört rot-avdrag borde därför vara en självklarhet i höstbudgeten. Egentligen borde regeringen gå ännu längre. Skatteverkets bedömning är att vi har en svart marknad i Sverige som årligen omsätter runt 65 miljarder kronor, varav tio miljarder i byggbranschen. Den svarta marknaden är i grund och botten en följd av svensk skattepolitik. Inget är så hårt beskattat som tjänster, i synnerhet då tjänster som köps av privatpersoner. För varje krona som går ner i utförarens ficka går kanske sex till åtta kronor ner i finansministerns omättliga skattekista. Det är dags att sluta diskutera "pigavdrag". Sverige har för tillfället en urstark ekonomi. Vi får inget bättre tillfälle att hitta en rimligare beskattning på alla typer av tjänster, inte bara så kallade hushållsnära tjänster. Varför ska en maskinförare, en snickare eller en rörmokare tvinga sina kunder till ohemula ingrepp i de redan från början hårt beskattade pengarna för att hålla finansministern vid gott humör? Om inte en borgerlig regering värnar om företagande och en rimlig skattebelastning när kassan är stark; vem ska då göra det? Vårbudgeten skjuter många svar framför sig. Låt höstbudgeten genom införandet av en rimlig tjänstebeskattning bli en storvinst för Sverige.