För en del år sedan träffade jag en grupp näringsidkare från ett mindre jämtländskt samhälle. De hade investerat tid och pengar för att bygga upp en fungerande turistnäring och dessutom lyckats med marknadsföringen. Turisterna strömmade till - nästan. I samband med tjällossningen var den enda väg som stod till buds förvandlad till en parodi på kommunikation. De stackare som lyckades kryssa sina bilar mellan den så kallade vägens ojämnheter och lersjöar nådde fram med praktiskt taget en enda tanke i skallen. Hit åker jag aldrig mer. I dag handlar debatten om infrastrukturens nödvändiga utbyggnad mycket om de stora trafikstråken, där livligt trafikerade vägar ofta inte räcker till. Våra mindre - ofta obelagda - vägar är ett väl så tydligt exempel på att dagens satsningar på infrastruktur är otillräckliga. Inte minst för skogsbolagen har undermåliga vägar inneburit att timmer för miljardtals kronor förstörts för att det inte kunnat transporteras till förädlingsställena. Att infrastrukturen i många delar av landet inte klarar att ta emot de godstransporter som behövs är ett allvarligt hot mot såväl basindustrin som den befolkning som ställs utanför den gemenskap som förutsätter fungerande kommunikationer. Otillräckliga resurser föranledde en gång Per Anders Örtendahl, stridbar och kontroversiell generaldirektör för Vägverket mellan 1982 och 1995, att ställa en fråga till regeringen som är lika relevant fortfarande. Vilken del av Sverige ska vi stänga av? Nyligen kom ett nytt varningsrop från Handelskamrarna som kallt konstaterar att Sverige har en "infrastrukturskuld" på ungefär 200 miljarder kronor. Och det är viktigare att vi betalar av den skulden än statsskulden, är budskapet. Anledningen är förstås att fungerande kommunikationer är en förutsättning för tillväxt. I varje fall tills vi kan skicka pappersmassa och bergkross via internet. Det svenska näringslivet kan till stor del tacka sin utveckling för den enorma satsning på infrastrukturen som gjordes under slutet av 1800-talet. Men, sedan dess har det byggts upp ett gigantiskt behov av uppgradering och därför anser handelskammaren att det behövs en ny kraftsamling för att bygga bort decenniers vanstyre. Att anslagen är otillräckliga är de flesta överens om, men Handelskamrarna indentifierar ytterligare två faktorer som fördröjer, fördyrar och trasslar till tillvaron för alla som jobbar för att uppnå fungerande kommunikationer; lagstiftning och finansieringsformer. Plan- och bygglagen, miljöbalken och väg- och järnvägslagen medför bland annat att planerings- och tillståndsprocessen blir orimligt lång med dagens stora möjligheter till överklagande. Till bilden hör att många kommuner på grund av bland annat skatteutjämningssystemet och avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen vanligtvis inte har något självklart incitament att skynda på hanteringen. Många nödvändiga projekt skjuts i dag på framtiden för att tillgängliga medel i stället placeras på helt andra aktiviteter. Handelskamrarna lyfter än en gång fram de möjligheter som finns att driva projekt i offentlig-privat samverkan, en modell som med nödvändighet också innebär att det blir ökat fokus på drift- och underhållskostnader, vilket håller nere livscykelkostnaden. Förhoppningsvis tar regeringen till sig av alla kloka synpunkter som lämnats från olika håll inför höstens utlovade infrastrukturproposition. Om inte annat borde den ta till sig den gamla sanningen att det är lättare att göra sitt jobb, än att förklara varför det inte blev gjort.