Hyttsten, det vill säga masugnslagg, en restprodukt från stålproduktion, började användas som vägmaterial i Luleåområdet på 1970-talet. Sedan dess har 1,5 miljoner ton hyttsten lagts ner i vägarna i regionen. Hösten 2006 upptäckte Vägverket Region Norr att växtligheten skadats vid en remsa av väg 686 utanför Boden. Det visade sig att urlakning skett från den hyttsten som vägen byggts av, och att detta sannolikt orsakat växternas död. - Sulfaterna i hyttsten lakas lätt ur, men det är normalt inget problem eftersom svavlet späds ut med "rent" vatten i dikena. Här fanns dock inget dike mellan vägen och åkern, så lakvattnet samlades i lokala sänkor, utan att spädas ut, säger Gunnar Zweifel, geotekniker på Vägverket Region Norr. Vägsträckan har sedan dess åtgärdats genom att diken har grävts, slänter har täckts och den förorenade jorden har schaktats bort. Vägverket ansåg dock att incidenten var så pass allvarlig att man stoppade all användning av hyttsten i vägar, och beslutade att utreda frågan närmare. - Vi gick igenom all befintlig forskning och samlade in nya data, säger Gunnar Zweifel. Slutsatsen blev att det som lakas ur hyttstenen innehåller mycket låga halter metaller. Det som orsakar problem är i stället just sulfaterna. För att undvika skador i framtiden har Vägverket Region Norr därför tagit fram riktlinjer, och tanken är att ställa högre krav på leverantören och projektören. Det är SSAB som levererar hyttstenen, och tidigare har Vägverket inte ställt särskilt tydliga krav på hur materialet ska vara beskaffat och hur det ska hanteras innan det levereras till vägbygget. - Nu kräver vi ett produktblad där det ska framgå vilket kvalitet materialet håller och hur de har hanterat det, säger Gunnar Zweifel. Det är till exempel viktigt att hyttstenen får ligga till sig tillräckligt länge hos leverantören. - Den ska både svavla och svalna av, och det är viktigt hur de lägger upp det. Det också mycket viktigt att man får exakt den fraktion man beställt. Finare fraktioner kan göra att man undviker så kallade "surstötar". Surstötar kan uppstå om vatten strömmar hastigt genom hyttstenen. Då kan ph-värdet i lakvattnet sänkas kraftigt, vilket leder till försurning i den omgivande marken. Då lakas metaller lätt ur, både ur hyttstenen och ur omgivningen. - Vi vill gärna ha basiska förhållanden i marken, och med finare fraktioner så rinner vattnet långsammare genom hyttstenen, som också består av kalk och därmed bildas en basisk lösning, säger Gunnar Zweifel. De nya riktlinjerna anger också att en grundlig miljöbedömning ska göras när man väljer att använda hyttsten. - Det ska ske redan i projekteringsstadiet, och inte som tidigare när hyttsten togs in som ett sidoanbud utan miljöbedömning, säger Gunnar Zweifel. Man måste också anpassa materialvalet till den omgivning där vägen ska byggas. Det är inte alla miljöer som passar för hyttsten. - I känsliga eller skyddsvärda miljöer kanske man inte ska använda hyttsten alls, eller så måste man se till att göra en ordentlig undersökning av vad som krävs för att kunna använda materialet, kanske måste man till exempel täcka vägslänterna för att minimera risken för att nederbördsvattnet lakar ur. Hur går det då med de redan existerande 80 hyttstenssträckorna i Luleåområdet, som inte har byggts enligt de nya riktlinjerna? - Vi har låtit inventera alla sträckor under 2007, och vi har inte kunnat se någon påverkan på omgivningen. Vi kommer dock att komplettera inventeringarna genom att ta ett antal prover under 2008, säger Gunnar Zweifel. Stoppet för hyttsten hävdes den 13 februari, och Vägverket Region Norr anser att det nu är säkert att använda materialet, om man följer de nya riktlinjerna. Varför ska man då använda hyttsten om det kräver så mycket extraarbete? - Hyttstenen har en del egenskaper som gör att den lämpar sig mycket bra som förstärkningslager i en vägkropp. Vägverket har dessutom ett ansvar för att hushålla med naturresurserna. För varje väg som byggs med hyttsten slipper någon spränga hål i ett berg, säger Gunnar Zweifel.