Det som skulle kunna komplettera bilden är en flyttbil som symboliserar individens frihet och möjlighet att flytta dit man helst vill bo för att begränsa bland annat de dagliga resorna till och från sitt arbete eller sina nära och kära. Nu fungerar det dessvärre inte så i alla lägen - inte ens nära. På många ställen är infrastrukturen otillräcklig och det är dyrt för såväl samhället som för den enskilde individen. Det kan dessutom vara direkt skadligt för hälsan eftersom undermålig infrastruktur bland annat försvårar för den enskilde personen att få jobb i allmänhet och rätt jobb i synnerhet. I höstas presenterade Nutek en rapport som tydligt visade att det är dyrt att vänta. Rapporten utgick från de stora trafikpaket som vid olika tidpunkter tagits fram för Stockholm, Göteborg och Malmö. Resultatet var lika häpnadsväckande som oroväckande. Bedömningen var att politikerna genom att inte genomföra paketen orsakat en samhällsekonomisk förlust på cirka 70 miljarder kronor under perioden 2000-2020. Problemet med infrastrukturen är dessvärre betydligt värre än så. En färsk rapport från KTH tar upp underhållsbrister och konstaterar att det eftersatta underhållet uppgår till otroliga 250 miljarder kronor. Då hamnar de stora summorna inte på vägar och järnvägar utan snarare på den kommunala sidan bland va-nät och bostäder i allmännyttans regi. En stor post uppstår också på grund av bland annat dagens klimatförändringar. Inte minst den ökade nederbörden och därmed ökade flöden i vattendragen tvingar fram allehanda åtgärder som skydd mot bland annat ras och skred. Vissa slutsatser är mycket lätta att dra utifrån rapporten. En är att det krävs alternativa finansieringsmodeller. En annan är att det vilar ett inbyggt systemfel i de upphandlingsmodeller som oftast används. Det behöver inte vara så att Lagen om offentlig upphandling är fel. Men det är definitivt så att den många gånger används helt fel. Vanligtvis gör de offentliga beställarna det väldigt lätt för sig. Dels vill de ha "full kontroll", vilket märks genom att de vill precisera de lösningar som används. Dels genom att huvudsakligen använda lägsta pris som avgörande faktor för upphandlingen. Det är ingen nyvunnen kunskap att lågt pris i nyproduktionen genererar en snabbare förslitning och därmed ett högre pris för drift och underhåll. Fokus måste helt enkelt flyttas från investeringen till den så kallade livscykelkostnaden. Här borde generellt mer ansvar överlämnas till den utförande parten. Om den som planerar, konstruerar och utför projektet också får ta ansvar för driften under ett antal år innebär det med stor säkerhet också ett stort lyft för teknikutvecklingen. Bättre struktur på upphandlingarna av nyproduktion kan åtminstone bidra till att underhållsberget växer i minskad takt, men vi måste också mer aktivt än hittills se till att underhållsberget minskar även i realiteten. Inte minst är det en nödvändighet om vi ska klara tillväxt - och inte minst de klimathot som lägger sig allt tyngre över samhället. Det enda som egentligen behövs är att politikerna tar sitt förnuft till fånga. Att bestämma sig är som att bädda en säng. För det mesta underlättar det att ha någon som hjälper till. I Sverige finns en hel uppsjö av maskiner och människor i entreprenadföretagen som inget hellre vill än att ställa sina krafter till förfogande. Vad väntar vi på?