Vissa undersökningar kan i och för sig te sig lite tveksamma. Jag minns till exempel för en del år sedan att dåvarande Byggforskningsrådet fick kritik för de ekonomiska resurser som lades på en underökning som kom fram till att ett badrumsgolv är mer lättstädat om porslinet är vägghängt. Egentligen är det - för de flesta - lika självklart att ekonomisk trygghet ökar valfrihet, självförtroende och därmed också ger bättre möjligheter att hålla ohälsa borta. Nyligen har Timbro i samarbete med undersökningsföretaget United Minds gjort ett ambitiöst försök att bevisa tesen att pengar också ger ett bättre liv. Det handlar inte om pengar investerade i det egna boendet, det handlar inte om stora belopp. Undersökningen berörde en grupp med ett samlat hushållssparande på mer än 100 000 kronor och en grupp där den sparade slanten var mindre än 20 000 kronor. Ett av de mer intressanta svaren är att de personer som har ett sparkapital som överstiger 100 000 kronor i betydligt större utsträckning säger att de i högre grad väljer att göra det som är rätt framför det som är ekonomiskt mest säkert. Timbros slutsats är att en sparad slant tycks vara ett universalmedel mot ohälsa, vantrivsel, bristande jämställdhet och dåligt samvete. Bara några exempel på stora attitydskillnader är exempelvis att den med pengar på banken skulle inte skulle stanna kvar på jobbet vid vantrivsel och att uppdelningen av föräldraförsäkringen inte skulle styras i lika hög grad av vem i familjen som har bäst lön. Nu finns förstås en hake, och den är tyvärr rätt stor. Hur många hushåll kan med dagens skattetryck spara ihop till en ekonomisk buffert på 100 000 kronor. Det är i sanningens namn inte många. Med ett generellt skattetryck som innebär att en normal löntagare bara får behålla ungefär fyra kronor av tio när skattmasen tagit sitt är det inte lätt att få något över när veckans radhusbiff är inhandlad. Flertalet svenskar tvingas förlita sig till en lotterivinst, ett arv eller möjligen försäljningen av fritidshuset eller bilen – även om antalet köpare lär minska när nu kostnaderna för såväl uppvärmning som drivmedel ständigt drivs uppåt av politiska beslut. En rimlig slutsats är att en politik som lämnar mer pengar kvar i plånboken skulle få långtgående, positiva ekonomiska konsekvenser för såväl den enskilde individen som för samhället. Produktiviteten på arbetsplatserna skulle med stor säkerhet öka om medarbet arna gillade vad de höll på med och inte tyngdes av olust och vantrivsel. Samtidigt skulle sjukdagarna minska eftersom människor som verkligen är sjuka inte behöver fundera över de ekonomiska konsekvenserna av att vara bort från jobbet. Därmed skulle smittorisken på arbetsplatsen och i de kollektiva transportmedlen minska drastiskt. Det finns fyra saker som aldrig kommer tillbaka: det sagda ordet, det gångna livet, den skjutna pilen och det förspillda tillfället. Ett år har redan gått för den sittande regeringen. Det dröjer inte så länge till innan det lysande tillfället att bringa reda i den svenska ekonomin är förspillt.