Giftig mark grävs upp och renas
SJ impregnerade sliprar i Krylbo i 75 år, och skvätte obekymrat kreosot och arsenik omkring sig. I dag är marken mättad av gift, och en doft av tjära svävar över området. Att städa upp här är ett tålamodskrävande och systematiskt jobb.
Nu är situationen en annan. Krylbo ligger tyst och stilla, och även om tågen fortfarande stannar här så syns inte ens en biljettförsäljare i den anrika stationsbyggnaden. I stället är det en ensam biljettautomat som får bistå när någon vill ta sig härifrån.
I de byggnader som en gång var fulla av liv och hyste järnvägsarbetare, lokförare, stinsar, biljettförsäljare och annat SJ-folk, gapar nu rummen tomma.
Men, i ett av de ödsliga gamla husen sitter fakt iskt några människor i ett hörn. Det är Anders Hedman och hans kollegor från Skanska, som fått i uppdrag att städa upp efter SJ. För tågets glansperiod har lämnat spår efter sig. Och inte bara pampiga stationshus och gulnade fotografier av förödelsen efter Krylbosmällen 1941, då ett tyskt tåg lastat med ammunition exploderade vid stationen.
Nej, spåren är giftiga, och ligger i marken. Det är kreosot, arsenik och andra metaller som minner om den impregneringsverksamhet som bedrevs här mellan 1911 och 1986.
Sliprarna impregnerades i en cylinder och där man pressade in kreosotolja i träet under tryck. Sedan fick de torka på ett upplag. Man var inte så noga med att ta reda på eventuellt spill.
Om trycket blev för högt i cylindern släppte man helt enkelt ut oljan, rakt ner i marken, och när träsliprarna skulle torka fick det också droppa lite hur som helst.
Den slarvigt hanterade kreosotoljan är dock mycket farlig för hälsan. Den innehåller många olika polyaromatiska kolväten (PAH), som kan orsaka både cancer, hudskador och allergier.
Under andra världskriget rådde brist på kreosotolja, och SJ valde då en annan, likaledes giftig, sörja att impregnera sliprarna med metallsalter. Dessa bestod i huvudsak av krom, koppar och arsenik, där framförallt arseniken är mycket giftig och kan ge upphov till både lungcancer, kräkningar och cirkulationssvikt.
Impregneringsverksamheten lades ned 1986, och redan på 1980-talet insåg man att området var mycket smutsigt. Undersökningar visar att totalt 50 000 kubikmeter jord är förorenade, och i vissa delar är halten av arsenik och kreosot så hög att ett barn som äter lite jord riskerar att bli allvarligt förgiftat.
Länsstyrelsen i Dalarna betecknar området som en av de tio värst förorenade platserna i länet och beslutet att sanera togs så småningom. Skanska, som fick uppdraget, började arbetet i somras med att ta ner det mesta av vegetationen på den nästan igenvuxna platsen. Man fick också ta bort ett helt, delvis nedbränt tågsätt som stod i ett buskage. Elverk, kassuner och andra gamla byggnader fick också rivas. Virket och skrotet var med stor säkerhet förorenat, och fick sorteras och hanteras med stor försiktighet.
– Under delar av bygget har vi haft ett sorteringsverk på plats, eftersom det finns mest föroren ingar i det finare materialet, säger Anders Hedman, platschef på Skanska.
Skanskas uppdrag går ut på att lokalisera föroreningarna och gräva bort dem. För att lyckas krävs ett mycket systematiskt arbete, riskmedvetenhet och tålamod.
Hela området är indelat i ett rutnät, där varje ruta är tio gånger tio meter stor. I varje ruta grävs fem provgropar en halv meter ner, där tas prover som sedan skickas iväg till Lidköping för analys. Sedan gräver man en halv meter till, tar prov och håller på så, till dess att jorden är tillräckligt ren.
– Det blir enormt mycket prover, tusentals, säger Anders Hedman.
Efter analys delas den förorenade jorden in i sju olika klasser, där klass sex och sju betraktas som farligt avfall.
– Det mesta vi hittar är föroreningar i klass fyra och sex, berättar Anders Hedman.
När groparna anses vara rena återfylls de med morän från täkter i närheten. Skanska har två grävmaskiner, två dumprar och en lastmaskin på plats i Krylbo. Alla är inhyrda.
För att kunna hålla reda på de olika föroreningsklasserna har de byggt en 2 000 kvadratmeter stor platta med ett fack för varje klass. När man grävt upp jord kör en dumper den till plattan, och lastar av den i rätt fack. En hjullastare tar sedan massorna - en klass i taget - och lastar dem över staketet till inhyrda lastbilar, som sedan fraktar materialet till deponeringsanläggningen i Högbytorp i Uppland. Varje dag körs 35-40 lass.
– Lastbilarna kör inte in på området, så att vi inte riskerar att sprida föroreningarna, förklarar Anders Hedman.
Det förorenade området är cirka 500 meter långt och hundra meter brett. En våtmark intill måste också saneras.
– Det går en ledning från impregneringsområdet till våtmarken, och när det tjälat ska vi riva ledningen och se hur mycket föroreningar som finns under den, säger Anders Hedman.
I marken finns mycket vatten, som även det är förorenat. Skanska har därför byggt två dammar, en 1 500 kvadratmeter stor och två meter djup utjämningsdamm och en damm för ytvatten. Till utjämningsdammen pumpas allt vatten från groparna.
Till våren ska det förorenade vattnet renas, och sedan pumpas tillbaka. Skanska har också byggt nästan en kilometer väg på området.
– Vi har byggt vägarna med rena massor och en duk under så vi slipper åka omkring i det lortiga, förklarar Anders Hedman.
Hela området är inhägnat, och både maskiner och människor måste rengöras innan de får gå ut ifrån arbetsplatsen. Maskinerna spolas av, och arbetarna går igenom en sluss där de byter skor och tvättar av sig.
– Sitter maskinisten bara i maskinen är det inte så farligt, men gubbar som är nere i gropen och går i kletet måste tvätta sig noga, förklarar Anders Hedman.
Han uppger att man försöker undvika att alls vara nere i groparna.
– Det är Sweco som sköter provtagningarna, och vi försöker ta proverna i slänterna i stället, och även när det sker i gropen kan det vara bättre att ta jorden med skopan i stället, innan vattnet hinner komma.
Hela området är förorenat, men ett ställe har drabbats extra hårt. Skanska har grävt sex meter djupt här, men fortfarande är det mycket smuts i backen. – Det var här trycktrumman stod, cylindern fördes in med ett lok och sedan blåste man ur tanken rakt ner i backen, förklarar Anders Hedman. Oljans väg ner genom lagren kan vara lite lurig.
– Det kan vara rent mellan en halv och tre meter ner, men sedan är det lortigt igen mellan tre och sex meter, säger Anders Hedman.
Hur ska man då veta när man kan sluta gräva?
– Efter ungefär sex meter kommer ett mycket mäktigt och tätt lerlager, som föroreningarna inte kommer igenom.
Under lerlagret finns dessutom grundvattennivån, så det får inte gå hål i det. I ”djupgropen” syns kreosotoljan för blotta ögat, och lukten är också omisskännlig, en stark tjärliknande lukt ångar upp ifrån schaktet.
– Det är som att stå bredvid en järnväg en varm sommardag, beskriver Anders Hedman där han står mitt i vinterns första snöyra.
Här har man till dags dato schaktat upp cirka 25 000 kubik meter, men det finns fortfarande massor kvar.
– Vi schaktar så mycket här att vi inte tar proverna på plats utan gör det på plattan i stället, för att slippa klättra i branta slänter, säger Anders Hedman.
Skanska ska vara klara med sitt arbete i november 2008. Då ska området vara rent nog att kunna använda som industriområde. Det blir inte tal om några bostäder på platsen.