Behovet av vägar och järnvägar är stort, men statens budget är snål och ofta får man vänta länge innan projekten verkligen blir av. Många vill då vända sig till andra finansiärer för att få till stånd den infrastruktur som annars skulle få vänta i flera år. Lösningen många förordar är så kallade OPS-entreprenader, där OPS står för offentlig-privat samverkan, en svensk variant av PPP (public private partnership). OPS kan jämföras med tradi tionella utförandeentreprenader, som innebär att beställaren anger vad som ska göras och på vilket sätt. När anläggningen är klar är också entreprenörens arbete klart. Det finns också funktionsentreprenader, där entreprenören åtar sig att leverera en viss funktion, beställaren lägger sig inte i hur jobbet görs, och entreprenören får också sköta driften och under hållet av anläggningen under en lång period, 15-30 år. En OPS-entreprenad är detsamma som en funktionsentreprenad, med en viktig skillnad. Här är det entreprenören som bekostar hela kalaset, och sedan får tillbaka pengarna under den långa projekttiden. Pengarna betalas tillbaka antingen som trafikantavgifter eller som avbetalning från staten. – Den som gör jobbet lånar upp pengar och får tillbaka dem sen, sammanfattade Jan-Eric Nilsson, docent från Väg och transport forskningsinstutet (VTI), vid den offentliga utfrågning som riksdagens trafikutskott anordnade i slutet av november. Jan-Eric Nilsson var på plats för att redogöra för den forskning som finns om OPS. Han uppgav att det inte finns belägg för att OPS-lösningar innebär att projekten blir billigare. – Däremot genomförs de på eller snabbare än tidplanen. Det blir också färre kostnadsöver skridanden. Anläggningarna kommer därför till användning snabbare, konstaterar han. Han poängterade att OPS i sig inte är en sätt att hitta nya källor för infrastrukturinvesteringar. – Pengarna ska betalas tillbaka sedan, däremot är det ett sätt att gå från direkt finansiering till avbetalningsfinansering, och under en övergång från det ena till det andra skapas ett temporärt budgetutrymme. Jan-Eric Nilsson konstaterade att bygg- och anläggningsbranschen är usel i jämförelse med många andra branscher vad gäller produktivitetsförbättringar. – Inom industrin förbättrades produktiviteten med 90 procent under åren 1995-2005. I bygg- och anläggningsbranschen var siffran noll. Det finns alltså massor av utrymme för förbättringar, och kanske kan OPS vara ett sätt, sade Jan-Eric Nilsson. Varför då inte använda sig av funktionsentreprenader och låta staten stå för pengarna? Enligt Jan-Eric Nilsson finns flera poänger i att låta entreprenören bära det ekonomiska ansvaret. – Lånar entreprenören upp pengarna gör banken en ordentlig genomgång av projektet och det innebär en extra granskning. Dessutom knyts entreprenören närmare sitt åtagande. Han betonade dock att OPS bara bör användas om entreprenören gör något annat än det som sker i dag, och angav också att OPS bör användas bara i vissa fall, där projekten uppfyller vissa kriterier, till exempel att de är samhällsekonomiskt lönsamma med minimal livscykelkostnad och långa avtal, av viss storlek, beställarkompetensen måste vara hög etcetera. – OPS-projekt bör också utvärderas, det stärker drivkraften att göra rätt från början och ger er farenheter för framtiden. På frågan om OPS lett till ökad konkurrens svarar Jan-Eric Nilsson att det i Norge tvärtom lett till mindre konkurrens. – Konkurrensen där minskade något med OPS, men det finns ändå tillräcklig konkurrens för den här typen av mycket speciella projekt. Han ser inte OPS som en magisk lösning. – OPS är ingen Pandoras ask som kommer att bekosta ny infrastruktur, men rätt utformad kan det ge bättre effektivitet i en bransch med svag produktivitet. Yvonne Gustafsson, general direktör för Ekonomistyrningsverket, var också i riksdagen för att frågas ut om OPS. Hon konstaterade att OPS ger möjligheter att omfördela budgetutrymme över tid. – OPS är bra vid en investeringspuckel, men risken är att statens åtagande till projekt bolagen tränger ut annan infrastruktur, varnade hon. Med traditionell finansiering kan man alltid dra ner anslagen om finanserna blir sämre. Med OPS sluter staten ett privaträttsligt avtal med en entreprenör, och då måste man betala, oavsett om det finns pengar eller inte. Hon konstaterade också att OPS-lösningar innebär högre transaktionskostnader. – Upplåningskostnaderna blir dyrare när entreprenörerna ska låna än om staten lånar via riksgälden. Entreprenörernas vinstintresse ska också räknas in, utan vinst lär de inte vara intresserade av att delta alls. Detta ska kompenseras med effektivitetsvinster. Det gäller alltså att projekten blir mycket mera kostnadseffektiva än de traditionella. Det är alltså frågan om det blir billigare, avslutade Yvonne Gustafsson.