Arkeologer hyllar grävmaskinen

Grävmaskinen har haft stor betydelse för arkeologin. Utan en rejäl grävare är det svårt att få upp de riktigt stora ytorna, och många boplatser hade förblivit okända utan maskinernas medverkan. Jobbet kräver dock en hel del av föraren, som måste gräva mycket, mycket försiktigt.

Ultuna. Svenska arkeologer har bara använt sig av grävmaskiner i 20-30 år. – De första grävmaskinerna användes på 1960-talet, när man byggde miljonprogrammen, men det var egentligen på 1980-talet som de fick genomslag i uppdragsarkeologin, när man började bygga E18, berättar Helena Hulth, arkeolog på stiftelsen SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis). När miljonprogrammet byggdes grävde man ut flera gravplatser. Under dessa hittade man flera boplatser. – Då insåg man att det fanns gott om boplatser även i lera, säger Helena Hulth. Grävmaskinernas inträde på den arkeologiska arena innebar en smärre revolution. – Jag tycker att grävmaskiner är helt suveräna, utan dem hade vi aldrig kunnat undersöka överplöjda boplatser i den utsträckning vi nu kan, med grävmaskiner får man upp ytor man aldrig klarar för hand, säger Helena Hulth. Med grävmaskiner går det snabbt att bana av stora områden, och utgrävningarna kan anta gigantiska mått. – På E4-bygget vid Uppsala 2002 grävdes många tusen hektar upp, berättar Elisabet Pettersson, arkeolog på SAU. Numera är det regel att använda grävmaskin på arkeologiska utgrävningar. Arbetet inleds ofta med att ta av matjordslagret, och komma ner till den nivå där "anläggningarna" finns. – Anläggningar är det vi hittar, ler Helena Hulth. Grävmaskinistens första uppgift vid en arkeologisk utgrävning är att ta bort torv- eller matjordslagret. Detta kan vara olika tjockt beroende på hur mycket pålagd jord det finns. När man kommer längre ner gäller det att vara mycket försiktig. – Övergången mellan "orörd" mark och det nedersta torv- eller matjordslagret är mycket känslig, säger Helena Hulth. – Man får skrapa lite och långsamt, förklarar Tomas Johnsson, grävmaskinist från Karl Johan Thisner Entreprenad & Jordbruk, och inhyrd för att gräva åt SAU i Ultuna. Han använder en skopa med slätstål och tar inte upp det sista i skopan, så att det i stället samlas 5-10 centimeter lösjord närmast maskinen. – Jag brukar se till att det blir stumt i kolven, annars är det lätt att skopan guppar lite. I första skedet tar jag nästan upp enbart gräsrötterna. När översta lagret är borta hoppar arkeologerna fram och hackar lite i marken, för att leta fläckar och undersöka jordens beskaffenhet. – Det gäller för maskinisterna att stå ut med att det kommer folk och pillar i gropen hela tiden, det blir mycket fram och tillbaka, skrattar Helena Hulth. Det är i de hårdare lagren under den omrörda jorden man kan hitta något. – När vi kommer dit brukar jag sätta maskinen i flytläge, då blir bomkolven fjäderbelastad så att skopan bara tar på ytan och inte river upp för mycket, förklarar Tomas Johnsson. De flesta utgrävningarna med maskin sker i lera eller sandblandad lera, material som är relativt lättjobbade. – Man ser ganska bra i lera, och upptäcker därför lätt de mörka fläckar som vi ofta letar efter, förklarar Helena Hulth. Ibland handlar det dock om att gräva i skogsmark, något som ställer höga krav på både arkeologer och grävmaskinister. – Det är mycket sten och rötter, och man måste gräva runt stenarna och se till att de rötter man tar bort inte drar med sig för mycket annat material, säger Tomas Johnsson. – Skogsmark är ofta jätteknepig, med mindre humuslager. Sen vill vi ofta ha kvar stenarna, de har stor betydelse för exempelvis ett gravfält, säger Helena Hulth. Gravfält anlades ofta i höjdlägen, på bergryggar och liknande, som sedan har övertorvats. Men gravfält kan även finnas i åkermark. – Vi vill att torven tas bort, men man får inte ploga bort för mycket. Man kan inte veta exakt var saker och ting finns i jorden, så när man väljer var man ska schakta vid undersökningen så får man chansa lite. – Det är ingen hundraprocentig metod, sakerna kanske finns någon meter till vänster om där vi lagt schaktet, det gäller att ha lite tur om man ska hitta rätt, konstaterar Helena Hulth. Om man inte kunnat utreda marken innan ett bygge sätter igång är det inte ovanligt att arkeologer får vara med och övervaka schakterna under byggets gång. – Ofta när man bygger i städer, där det kan finnas en hel del medeltida material, är arkeologer med och tittar och dokumenterar, säger Helena Hulth. Det man kräver då är att grävmaskinisten anpassar grävningen, och använder en skopa med ett plant skär. Helena Hulth föredrar att samarbeta rätt tätt med maskinisten. – De kan ofta väldigt mycket, och det är bra att lyssna på vad de säger, de känner igen vilken sorts kablar man kan stöta på och så vidare. En del maskinister gillar inte att bli detaljstyrda, medan andra intresserar sig stenhårt för vad som gömmer sig i jorden. – När vi arbetade på E4-bygget var det bara femstjärniga maskinister, som var skickliga, varsamma, lyhörda och om man sa att de skulle gräva två centimeter så grävde de två centimeter, och inte två decimeter, berömmer Elisabet Pettersson. – En del visar verkligen stort engagemang i uppdraget, och då blir det ett bra samarbete och otroligt roligt, säger Helena Hulth.

Ulrika Andersson

ulrika.andersson@allerbusiness.se