Jag har fortfarande vissa minnesfragment från den tid då håren på huvudet var lite mindre grå. Livet låg och väntade på andra sidan staketet, det fanns massor med funderingar och oklarheter. En kamrat, som några söndagar på raken vaknat med ont i håret, bestämde sig för att göra en empirisk undersökning och en gång för alla fastställa vad problemet var. Strategierna för de kommande helgerna spikades. Tanken var att börja med vodka och coca cola, för att helgen därefter dricka rom och coca cola. Den tredje helgen väntade så whisky och coca cola. Resultatet kunde inte misstolkas. Varje gång vaknade han på söndagsmorgonen med en präktig baksmälla. Snabbt bestämde han sig för att aldrig mer dricka coca cola. Ungefär samma typ av research måste den föregående regeringen ha använt innan den med hjälp av en synnerligen tveksam lag tvingade de större mackarna att snabbt ta fram en alternativ lösning i form av ett förnybart bränsle. I praktiken fanns enbart ett ekonomiskt rimligt alternativ etanol. Någon i regeringsställning borde ha insett att den så kallade "pumplagen" åsidosatte sund konkurrens och styrde insatserna åt ett och samma håll. Bland annat missgynnades biogasen av den nya lagen. Det är förödande, inte minst för att biogas av många betraktas som det renaste fordonsbränslet eftersom utsläppen av fossil koldioxid ligger nära noll. Den nuvarande regeringen har åtminstone gjort ett försök att jämna ut konkurrensläget genom att stötta gasmackar, men av branschens intresse att döma tycks det vara i senaste laget. Dessutom presenterades nyligen en EU-finansierad rapport som slår fast att de mångmiljardbelopp som nu skattebetalarna åläggs att kasta in som stöd för olika biobränslen inte motsvarar värdet av det som kommer ut. Bland annat konstateras att produktionen av såväl etanol som biodiesel inom EU egentligen är för dyr för att lösningen ska vara helt självklar. Att det samtidigt kommer rapporter från främst Brasilien om svåra missförhållanden på plantager som levererar råvaran till den etanol som når Europa kraftigt skattesubventionerad talar inte heller till etanolens fördel. Under hösten har Volvo gjort stora ansträngningar att profilera sig som ett företag med utpräglad miljöprofil. Det är ingen tvekan om att företaget ligger långt framme vid utvecklingen av motorer med begränsade miljöpåverkande utsläpp. Det är också hedervärt att försöka minska miljöpåverkan genom att exempelvis minska utsläppen av koldioxid vid produktionen. Men även Volvo har snubblat till vid sina försök till miljöprofilering. Företaget tycks ha fastnat i samma märkliga resonemang som den förra regeringen vid den förtida avvecklingen av svensk kärnkraft. När vi i Sverige minskar vår produktion av energi från kärnkraft lämnar det med automatik mer utrymme för energi från kontinentens synnerligen miljöpåverkande brunkolsverk. När Volvo därför hävdar att de inte längre vill köpa el från svensk kärnkraft betyder det i ett längre perspektiv inte att företaget köper miljövänlig el från exempelvis vindkraftverk. Om Volvo får med sig andra företag och konsumenter i Sverige i ett sådant ställningstagande innebär det att de 40 procent av svensk elproduktion som i dag kommer från kärnkraft måste hämtas från andra källor. Vad återstår då? Etanol lär det inte vara, inte biogas heller. Att låta ekipaget driva vind för våg lär inte heller fungera. Återstår förstås brunkol. Miljöanpassat? Knappast.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se