På Banverket och Vägverket sitter just nu generaldirektörer och uttrycker stor förtjusning över att anslagen till såväl vägar som järnvägar har höjts i regeringens höstbudget. Banverket får en ökning med 330 miljoner kronor till underhållsåtgärder som generaldirektör Per-Olof Granbom glatt konstaterar att de framför allt kommer att hjälpa upp den akuta situationen i storstads-regionerna. Väganslagen har på motsvarande sätt ökat med närmare 900 miljoner som framför allt ska gå till drift och underhåll samt till enskilda vägar. Alla är glada, framför allt regeringen som föreslagit ökade resurser till infrastruktur för att därmed sänka transportkostnaderna, öka leveranssäkerheten och bidra till en utvidgad arbetsmarknad. Det ser snyggt ut som pratminus på papper eller som lösryckta meningar framför en mikrofon. Översatt till krass verklighet förändras bilden. Redan i våras ondgjorde sig infrastrukturministern över att den föregående regeringen bland annat misskött underhållet av det befintliga vägnätet. Kunskap är värdefull i varje fall om den används. Som infrastrukturminister borde en primär uppgift vara att försöka minska skadeverkningarna av de gamla försyndelserna. För att klara det krävs dock vilja och kanske rent av planering. Ett ord på vägen kan vara att planering innebär att flytta framtiden till nutiden så att man kan göra något åt den. För något måste göras. Situationen är prekär. I ett läge där resurserna redan från början är långt ifrån tillräckliga har både Vägverket och Banverket länge ropat högt efter hjälp. Galopperande kostnadsökningar på exempelvis oljeprodukter och stål har nämligen slagit hårt mot såväl Banverket som Vägverket. Enligt Vägverket har exempelvis planeringsramen sänkts med så mycket som 15 procent. Att i det läget yvas över ett tillskott på närmare 900 miljoner kronor kan närmast betraktas som desinformation eller brist på insikt. Än värre är att en regering som säger sig vara positiv till alternativ finansiering inte skyndar på att skapa möjligheter till detta. Att de båda verken måste skjuta angelägna projekt till en oviss framtid är kanske inget som bekymrar den sittande regeringen, men det är definitivt fakta som bekymrar det svenska näringsliv som utlovats sänkta transportkostnader, effektivare kommunikationer och mer lättrörlig arbetskraft. Inte heller i de avseendena visar höstbudgeten några inslag värda att jubla över. Reinfeldt-ministären gör i stället en stor affär kring det miljöpaket som kan bli mycket dyrbart för det svenska samhället. Höjd skatt på drivmedel fördyrar för slutkunden samtidigt som åkerierna får svårare att konkurrera med utländska aktörer. Samtidigt blir det dyrare att utnyttja kollektivtrafiken, vilket direkt motverkar den påstådda ambitionen att minska privatbilismen. Dyrare energiskatt ökar risken att i varje fall större företag letar sig utomlands för sin energiförsörjning. Någon gång kanske även centerpartiet och miljöpartiet inser att brunkol som energikälla smutsar ner vår atmosfär betydligt mer än kärnkraft. Lika lite framåtsyftande är det att tvinga in genomfartstrafik i city-kärnornas otillräckliga gatunät. Sverige behöver en långsiktigt hållbar och trovärdig plan för infrastrukturens fortsatta utbyggnad och underhåll. Det är en förutsättning för framtida tillväxt och välstånd. Det är ingen hemlighet att den förra regeringen misskötte sitt uppdrag att skapa väl fungerande infrastruktur med begränsad miljöbelastning. Efter regeringen Reinfeldts första år i Rosenbad finns inte mycket som tyder på att vi kan förvänta oss en förbättring. Möjligen är det symptomatiskt med en budgetpresentation som sammanfaller med att höstmörkret faller.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se