Det går bra för Sverige. Trots en skakig börs finns en enorm tro på framtiden såväl inom industrin som i tjänstesektorn. För all del även bland hushållen. I botten för optimismen ligger en tilltro till att den starka globala ekonomin kommer att fortsätta växa. Enligt Konjunkturinstitutet växer svensk BNP med 3,5 procent i år, 3,8 procent 2008 och 3,1 procent 2009. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Det är minst sagt ljusa signaler. Det mest spännande i Konjunkturinstitutets rapport är kanske ändå att de offentliga utgifternas andel av BNP kommer att understiga 50 procent inom ett par år. Senast det hände var för ungefär 30 år sedan. Optimismen spirar på många håll. Nio av tio detaljhandelsföretag är nöjda med sin situation i dag, industrikonjunkturen är fortsatt stark och de privata aktörerna på tjänstesidan noterar stegrad efterfrågan. KI förutser att antalet arbetade timmar ökar med tre procent i år, vilket i så fall blir den starkaste ökningen sedan 1950. Sammantaget beräknas sysselsättningen öka med cirka 197 000 personer från 2006 till 2009. Till stor del bedöms sysselsättningsökningen komma byggbranschen till godo. Att finansminister Anders Borg uttrycker stor glädje över dagssituationen förundrar ingen. Den totala arbetslösheten under årets andra kvartal beskrivs som den lägsta sedan 1991 samtidigt som antalet sysselsatta är det högsta sedan början av 1990-talet. Dessutom förutser Anders Borg tydliga överskott i de offentliga finanserna inom en nära framtid. Därmed borde eventuell oro för framtiden vara långt borta, men det finns ett orosmoln bakom hörnet höstbudgeten. Finansministern aviserar förslag som ytterligare ska öka förutsättningarna för arbete, men facit kan mycket väl bli ett helt annat. Den tidigare regeringen visade sig vara mästare på att hitta alla möjliga och omöjliga sätt att betunga invånarna i Sverige med allehanda skatter. Borgarna har lärt sig mycket under sin tid i opposition, tyvärr också om hur man bibehåller ett högt skattetryck. Den s-märkta regimen hade det heller inte lätt med stödpartier som vänstern och miljöpartiet som tvingade fram lösningar som inte gagnade vare sig den enskilda individen eller samhället i stort. Det var inte ens säkert att lösningarna gagnade miljön även om miljön ofta hamnade i fokus för politiken. Borgarna har exakt samma svårigheter med centerpartiet som ger sken av att skydda miljön, medan resultatet av politiken ofta blir en helt annan. Centerledaren Maud Olofsson senaste utspel är en önskan om att höja skatten på drivmedel och energi. Budskapet är att det som skadar miljön ska beskattas. Så långt har hon rätt, men det hon försöker mörka är att de svenska trafikanterna redan betalar både vad det kostar att bygga och underhålla alla tänkbara former av trafikleder och dessutom en rejäl peng till såväl miljövård som barn- och äldreomsorg, sjukvård och utbildning. Centerledaren verkar lyckligt omedveten om att för höga kostnader är direkt kontraproduktivt. Att höja skatterna på drivmedel är precis som trängselskatter ett sätt att minska trafiken, men är också ett sätt att försvåra kommunikationerna och minska tillväxten och därmed sysselsättningen. Skattehöjningar kan användas för att minska konsumtion av exempelvis alkohol, energi, tobak och drivmedel. För alkohol och tobak fungerade det så bra att dessa skatter måste marknadsanpassas för att minska det ökade införandet från andra länder. När regeringen på motsvarande sätt höjde skatterna på boendet, minskade byggandet drastiskt, vilket slog hårt mot såväl sysselsättning som rörlighet och därmed tillväxt. Vill Maud Olofsson slå ett slag för miljö och sysselsättning kan hon i stället jobba för ökade investeringar i såväl järnväg som vanliga vägar. Fungerande kollektivtrafik minskar användandet av den egna bilen. Fungerande trafikleder innebär på många ställen att trafiken inte i onödan tvingas in i tätorter för att förpesta miljön. Höstbudgeten blir ett vägskäl som kan spela stor roll såväl för den svenska miljön som för välfärden.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se