Återvinning i stor skala
Anläggningen som ligger i Gladö industriområde drivs av SRV Återvinning som ägs av kommunerna Botkyrka, Huddinge, Haninge, Salem och Nynäshamn. Verksamheten är starkt präglad av återvinning och vid infarten finns en vågstation där vägning, kontroll och registrering sker av allt inkommande avfall. Det som inte innehåller återvinningsbart material dirigeras direkt till deponi där det packas av den stålhjulsförsedda kompaktorn, en finsktillverkad Tana. Avfall som innehåller återvinningsbart material dirigeras till behandlingsytor och lagringsytor där bland annat bränsle och metaller sorteras ut ur avfallet för återvinning. Inkommande träavfall samt det utsorterade bränslet krossas sedan av en mobil kross på sorterings- plattan innan det skickas till förbränning i någon av landets förbränningsanläggningar och värmeverk. Förra året tog Sofielunds återvinningsanläggning emot drygt 356 000 ton avfall. Under 2004 investerade SRV i en stationär avfallskross. Förutom den nya krossen, som ökade återvinningsmängden av blandat avfall, anlitar man också entreprenörer som krossar trä, skogsflis och andra brännbara material, som plast, trä och papper, så kallat bränslekross. En av dessa är Västeråsföretaget Ekab Recycling. I dag är man cirka tjugo anställda och krossar ungefär 700 000 kubikmeter per år, avtalet med SRV är på sex år. –För ett antal år sedan såldes det krossar hejvilt och alla tyckte att det var en guldbransch, men den är tuff. Det är stort slitage på maskinerna och det finns många etablerade företag, konstaterar Ekab Recyclings ägare Michael Ryd. Genom att vara ett av Sveriges första företag inom återvinningsområdet lades en bra grund. Totalt har man nu åtta enheter med krossverk och lastmaskin, utplacerade på olika återvinningsanläggningar i landet. – Jag försöker hålla mig till Metso, krossarnas Rolls-Royce. Hjullastarna var Ljungby tidigare, efter personalens önskemål, men det var för svårt med servicenätet. Nu kör vi Volvo vilket är enklare. – När vi satte i gång för över tjugo år sedan fanns det inte så mycket specialredskap för hantering av krossat återvinningsmaterial, men nu är det inga problem, säger Michael Ryd och konstaterar samtidigt att arbetsmiljön är viktig. Alla Volvomaskiner är utrustade med övertryck och luftkonditionering i hytten. SRV:s anläggning har ett oerhört tryck för tillfället och det väller in brännbart material. Hade inte sorteringsplattan varit så full med material hade Ekab Recycling redan påbörjat sitt bygge av ett stationärt krossverk som är beställt. – Det går mer och mer åt stationärt som drivs elektriskt. Miljön tjänar på det när man slipper förbränningsmotorernas utsläpp, ett krossverk drar runt 200 kubik diesel per år, en kostnad man vill ifrån. I framtiden kommer inte heller de små soptipparna att ha råd att hantera allt material utan vi kommer att få se färre och större deponier, vilket sannolikt leder till ett överflöd på mobila enheter, säger Michael Ryd.I ett annat hörn av anläggningen står ytterligare en avfallskross men denna av märket Doppstadt. Här krossar underentreprenören Mewab flis. – Återvinning är en växande bransch då människan producerar mer och mer samtidigt som återvinningskravet ökar. Återvinningen ökar konstant, oavsett låg eller högkonjunktur, säger företagets ägare Mikael Colebring. – Fördelen är att den inte är så mogen vilket gör att den fortfarande utvecklas, tillägger han. Företaget har funnits i femton år och man arbetar i dag med restprodukter, avslutning av deponier, jordtillverkning, virkeshantering, biobränsle och kalkspridning. Mewab var under 90-talet ett dominerande företag inom maskintjänster till värmländska lantbrukare men började arbeta allt mer med restprodukter. Idag är lantbruksverksamheten avyttrad och fokus ligger på restprodukter, exempelvis virke och biobränsle. Företaget har cirka femtio anställda och ett 20-tal Volvolastare. – Maskinvalet är förarnas önskemål, själv är jag inte speciellt maskinintresserad. Det viktigaste är att hålla utrustningen ren, särskilt när man håller på med återvinning, avslutar Mikael Colebring.
Text & Bild Klas Skarin