Så här i en period mellan Bauma och Maskin-Expo har plötsligt Intermat blivit högaktuellt. För några år sedan hotades mässans existens av faktorer som den själv inte kunde påverka. Ideliga strejker bland flygledare och förare av tåg och tunnelbanor skapade återkommande kaossituationer för såväl utställare som besökare. Långväga resenärer visste inte ens om de skulle kunna ta sig till utställningen. Åtskilliga företag började dra öronen till sig och i många montrar diskuterades allvarligt att stryka Intermat från kommande aktiviteter. Fackens militanta metoder som slår mot tredje man började plötsligt hota en av Paris stora intäktskällor, mässverksamheten. Egentligen en självklarhet som ingen borde bli förvånad över. Kopplingen till den just utlysta strejken på SAS är mycket tydlig. Den så kallade svenska modellen som egentligen alla värnar om medger strejk som vapen i olika situationer. Däremot finns inget regelverk som säger att de som beslutar om strejk måste vara kompetenta att värdera de följder som följer i strejkens spår. SAS har i likhet med andra stora flygbolag haft stora problem. Jag skulle själv åka från Arlanda samma dag som likaledes statligt ägda Swiss Air tvingades lägga ner verksamheten, ett öde som också drabbade Sabena. SAS har klarat sig igenom svårigheterna och står sig väl även i konkurrensen med de lågprisbolag som mer än något annat tvingat fram rationaliseringar och effektiviseringar. Delvis på bekostnad av planens ståtid på marken, vilket naturligtvis påverkat kabinpersonalens arbetsscheman. Den allmänna bilden tycks ändå vara att personalen inom SAS har avtal som ligger väl för att inte säga mycket väl till i förhållande till konkurrenterna. Att i ett sånt läge belasta företaget med stora onödiga extrakostnader och besudla företagets varumärke genom att strejka för att avtalen ska bli ännu mycket bättre än konkurrenternas är bara ett sätt att styra bort kunderna till andra bolag. Det är illa nog att bita den hand som föder en, här skjuter man dessutom sig själv i foten. Den svenska modellen har också fått en rejäl test i ett internationellt perspektiv. I förra veckan meddelade generaladvokaten i EU-domstolen att fackförbundet Byggnads blockad av det lettiska bolaget Laval i Vaxholm inte strider mot den fria rörligheten mellan EU-länderna. I generaladvokatens yttrande som väger tungt när EU-domstolen senare ska ta ställning framgår bland annat att stridsåtgärder borde vara tillåtna för att tvinga fram kollektivavtal om det skyddar arbetare och förhindrar så kallad social dumpning. Så långt är det egentligen något som praktiskt taget alla kan ställa upp på. Generaladvokatens ställningstagande är baserat på goda grunder. Problemet är att Vaxholmskonflikten egentligen handlade om något helt annat. När det lettiska företaget sattes i blockad berättade Byggnads ordförande Hans Tilly att åtgärden genomfördes utan att det framkommit några som helst tecken på att arbetsplatsen var farlig, eller att förhållandena ens var sämre än på traditionella svenska arbetsplatser. Det fanns heller inga tecken på arbetarnas löner inte höll svensk nivå. Nej, anledningen var, enligt Hans Tilly, att företaget vägrade skriva under ett svenskt kollektivavtal. I själva verket handlade det dock om att företaget vägrade att skriva på ett avtal som var avsevärt dyrare än det kollektivavtal som svenska företag rättar sig efter. Byggnads krävde nämligen att det lettiska bolaget skulle betala en timlön på 145 kronor trots att kollektivavtalet anger 109 kronor som lägsta lön. Facklig verksamhet är värdefull, men när den missbrukas drabbas både företag och enskilda. Dessutom tvingar avarterna fram en diskussion om fortlevnaden av den svenska modellen med kollektivavtal, vilket ingen är betjänt av.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se