När detta läses finns förmodligen mer noggranna beräkningar om vad det avtal som tecknades i förra veckan mellan Byggnads och Sveriges Byggindustrier egentligen kostar. Det talas om en löneökning på 10,2 procent fördelat på tre år, vilket är inom ramen för industriavtalet. Det båda parter i skrivande stund inte talar så högt om är att de sedvanliga återkommande ackordsförhandlingarna på byggarbetsplatserna är väl så lönedrivande som de egentliga avtalsförhandlingarna. Avtalet kan bli en betydligt dyrare historia för företagen än vad det ser ut att vara på ytan. För byggföretagen är det också en synnerligen ovälkommen administrativ pålaga att de nu tvingas åta sig rollen att förse Byggnads med lönespecifikationer, inte bara för förbundets medlemmar utan även för övriga anställda på bygget. Det är visserligen bättre än den tidigare fiskala roll företagen iklätt sig för att driva in de granskningsarvoden som nu förhoppningsvis Europadomstolen förpassat ner i den soptunna där de hör hemma. För Byggnads måste det vara en oväntad bonus att arbetsgivarna vek sig på den punkten. Möjligen kan en ny omgång i domstol komma fram till att den typen av informationsverksamhet kränker individens integritet så att kollektivavtalet måste rivas upp än en gång. Än mer anmärkningsvärt är det att arbetsgivarna offrade såväl anläggningsavtalet som de tillämpningar av avtalet som används av de så kallade R- och S-företagen. I dagens moderna samhälle med upplysta människor är det normalt att beslut fattas så nära individen som möjligt. Exempelvis anläggningsavtalet har gjort det möjligt för arbetslag och företagsledning att genomföra förhandlingar om situationen på arbetsplatsen. Diskussionerna har tidigare kunnat föras av personer som känner den egna verksamheten och som månar om att verksamheten kan drivas vidare på bästa tänkbara sätt. Den möjligheten har nu arbetsgivarna kastat bort. De stora förlorarna är de lokala anställda som plötsligt upptäcker hur besluten om deras situation på arbetsplatsen plötsligt börjar fattas högt över deras huvuden. Så snart ett byggprojekt överstiger 1 200 arbetstimmar ska i fortsättningen förhandlingar skötas av Byggnads ombudsmän. Det lokala arbetslaget anses inte kompetent nog att klara den uppgiften inte ens med stöd från de möjligen mer förhandlingsdrivna ombudsmännen från Byggnads. Enligt byggarbetsgivarna och Svenskt Näringsliv är det möjligheten att använda strejk som vapen som förskjuter maktbalansen på arbetsmarknaden och tvingar fram avtal som delvis är olyckliga kanske till och med olämpliga. En arbetsgivare som värnar om företag och samhälle har inte råd att bli indragen i konflikter. Priset för lugn och arbetsro är dock högt. De värsta konsekvenserna kan till och med vara dolda en tid tills det är för sent. I en hårdnande kamp om ungdomarna för att fylla upp efter 40-talisterna är det inget bra lockrop att tala om för de potentiella ersättarna att de inte ens får medverka vid beslut om sin egen situation på arbetsplatsen. Tyvärr kommer individen och därmed även branschen i kläm på grund av en bitter maktkamp mellan arbetsmarknadens parter. Resultatet blev årets stolpskott i avtalsrörelsen.
MORGAN ANDERSSON
morgan.andersson@allerbusiness.se