Det är en d-a tur att jag har spoiler på bilen. Yttrandet framfördes för många år sedan av en näringsidkare i en liten jämtländsk by. Han medverkade i en delegation som försökte få landshövdingen att uppmärksamma problemet med den minst sagt undermåliga väg som i det närmaste isolerade byn under tjällossningstider. I synnerhet för en by som lever på turism är det lätt att inse konsekvenserna av att besökarna inte ens tar sig fram utan fyrhjulsdrift eller spoiler som skjuter leran framför sig som schaktbladet på en väghyvel. Men det har gått några år sedan dess och många mil väg har både förbättrats och nyetablerats. Gamla grusvägar har blivit belagda eller i varje fall hyvlats jämna, olycksdrabbade vägar har byggts ut kanske rätats ut. Trafiken går smidigare och säkrare, utbyggd infrastruktur har genererat sysselsättning och skatteintäkter där åtgärder vidtagits. På den infrastrukturdag som nyligen arrangerades av Maskinentreprenörerna var bilden nämligen mycket tydlig. Under en lång följd av år har otillräckliga insatser i vägnätet inneburit att vi fortfarande har ett vägnät med mycket stora brister. Detta trots att dagens svenska bilister betalar in i runda tal 70-80 miljarder kronor per år till statskassan, enligt Motormännen. Problemet är långt ifrån nytt. Redan för mer än tio år sedan ställde Vägverkets stridbare generaldirektör Per Anders Örtendahl då och då frågan till regeringen om vilken del av Sverige som skulle stängas när anslagen år efter år var otillräckliga. Nu uppstår frågan på nytt. En redan tidigare otillräcklig tilldelning av medel har visat sig vara än mindre värd sedan priserna på olja och stål skjutit i höjden. Enligt Vägverket har den reella planeringsramen sänkts med så mycket som 15 procent, vilket gör att Vägverket nu föreslår en rejält reviderad långsiktig investeringsplan för de nationella vägarna. Vägverkets lösning är att i synnerhet prioritera redan påbörjade projekt och projekt som kan genomföras fram till år 2011. Vägverkets förslag är inget annat än ett kraftfullt rop på hjälp, ett rop som den sittande regeringen snabbt borde hörsamma. I synnerhet om den inte vill bli beskylld för samma tillväxthämmande politik som sina föregångare. När Vägverket offentliggjorde sina planer på att skjuta väsentliga infrastruktursatsningar på framtiden kom berättigad kritik snabbt från kommunpolitiker som såg allvarliga hinder för sina ambitioner att förse sina invånare med bostäder och arbetsplatser. Problemen blir inte mindre av att Banverket redovisar exakt samma bild. Här förstärks till och med bilden av otillräckliga resurser med kostnadsökningar på 17 procent i kombination med att flera projekt som är i startgroparna budgeterades i tidiga skeden med kostnader som visat sig vara rejält underskattade. För Banverkets del handlar det om att prioritera regioner med tät persontrafik och sträckor av stor strategisk betydelse för godstrafiken. Budskapen är dock närmast identiska. Man kan nästan tro att de båda Borlängebaserade verken knåpat ihop sina skrivelser i samverkan. På infrastrukturdagen ondgjorde sig infrastrukturminister Åsa Torstensson över att den tidigare regeringen misskött bland annat underhållet av det befintliga vägnätet. Nu har hon alla chanser i världen att se till att Sveriges bilförare får tillbaka en större del av den kaka som betalas in till staten. Helt klart är egentligen bara att regeringen inom en snar framtid måste visa om den är för tillväxt och ökad sysselsättning eller om den likt sina föregångare motverkar utvecklingen genom att hålla tillbaka nödvändig utbyggnad av infrastrukturen. En skillnad mot föregångarna är dock att den sittande regeringen sagt sig vara för alternativ finansiering. Därmed finns heller inget försvar för otillräcklig resurstilldelning.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se