Sala Silvergruva har blivit mer tillgänglig för besökare. En av Sveriges historiskt mest intressanta industrianläggningar tog hjälp av Alimak för de nödvändiga transporterna mellan markplan och en nivå 155 meter ner i underjorden.

Att Sala fick stadsprivilegier 1924 var mycket silvergruvans förtjänst. Under långa tider fanns här Sveriges största silverproducent och verksamheten blev en effektiv motor för ett expanderande samhälle. Ingen vet egentligen när verksamheten inleddes i gruvan, men förmodligen var det någon gång under medeltiden. Kontinuerlig drift bedrevs från inledningen av 1500-talet och ungefär 400 år framåt, med storhetstider under 1500- och 1600-talen. Gruvområdet kan beskrivas som en labyrint, bestående av ungefär 20 km fuktiga och sotiga orter, bergrum och schakt. Större delen av gruvan är nämligen bruten med den så kallade tillmakningsmetoden. Berget mörbrändes med eldar och bearbetades därefter med handhållna verktyg för att nå fram till den väl spridda och för Sveriges ekonomi så värdefulla silvermalmen. Innan arbetarna tog sig ner i underjorden var det viktigt att visa respekt för gruvfrun som sades övervaka och skydda dem som vistades i gruvan. Innan nedgång måste man därför knacka tre gånger i berget och läsa den speciella gruvbönen. Därmed visades både tacksamhet för att Sala hade sin silvergruva samtidigt som det skulle göra att gruvfrun ansträngde sig mer för att förhindra olyckor. För den som vill veta mer om gammal gruvbrytningsteknik är det bara att ta sig till platsen för brottet. Gruvan har förvandlats till ett av regionens främsta turistmål. Förväntningarna är att mer än 30 000 besökare ska leta sig till gruvan i år, vilket är en ökning med cirka 7 000 sedan föregående år. En viktig anledning till den förväntade anstormningen är att det gamla Knektschaktet nu öppnats för allmänheten tack vare två specialkonstruerade Alimak SE-hissar som tar besökarna ner till Ulrica-gruvan, 155 meter under marknivån. Ledda av blått ljus kan besökarna ta sig fram genom smala orter och stora bergrum. Här finns fortfarande några av de trästegar som användes av gruvarbetarna kvar. Här finns också den underjordiska Christinasjön som där den är som djupast når ner till 300 meter under marknivå. För Alimak är utrustning för gruvor ingenting nytt. Företaget har installerat såväl inspektionshissar som stigortshissar, plattformar och vinschar för utgrävning av schakt över hela världen. I Sala Silvergruva handlar det emellertid om en av de första publika hissinstallationerna i gruvmiljö. Knektschaktet är både fuktigt och kalkrikt, vilket ställt hårda krav på hissarnas utförande och beständighet. Bland annat har hissmasten förankrats i balkar som gjutits fast i schaktets väggar. De båda hissarna har vardera en lastkapacitet på 2 000 kg eller 26 personer. Ett specialkonstruerat, stort fönster i hisskorgen gör att besökarna under resans gång kan beskåda det handbrutna schaktet utanför. Om en hisskorg ändå skulle stanna kan den andra korgen docka fast i den stillastående. Båda hisskorgarna har en extra dörr som gör att en sluss kan öppnas mellan dem, så att människor kan evakueras från den ena hissen till den andra. Ett reservkraftsaggregat i ett intilliggande maskinrum ska säkerställa kommunikationen även vid ett eventuellt strömavbrott. Båda hisskorgarna är också försedda med direktlarm till räddningstjänsten. I dag kan hissarna stanna på nivåerna 60 och 155 meter, men de är också förberedda för ett stannplan på 90 meter. Hissarna erbjuder nu ett alternativ till en lång och ibland besvärlig klättring i vindlande betong- och spiraltrappor. De ger också exempelvis rörelsehindrade helt nya möjligheter att med egna ögon få uppleva en av de anläggningar som mycket verksamt bidragit till Sveriges utveckling till industriell stormakt.

Morgan Andersson

morgan.andersson@allerbusiness.se