Så har det hänt igen, det som inte får hända. I förra veckan omkom sex personer vid en kollision mellan två bussar på en mycket hårt kritiserad vägsträcka mellan Uppsala och Östhammar. Vägsträckan är olycksdrabbad och brister i såväl framkomlighet som trafiksäkerhet har konstaterats sedan länge. Givetvis finns sträckan med på listan över de vägar som ska byggas ut och förbättras. Det finns dock ett men. Eventuell byggstart kan möjligen ske år 2013. Den aktuella väg 288 är ju inte ensam i sitt slag. Spridda över hela landet finns en mängd vägar som av olika skäl inte klarar att leva upp till den trafikintensitet de utsätts för. Här är det en ekvation som inte stämmer. När politiker pratar om vägsatsningar heter det allt som oftast att trafikanterna själva måste betala vad de kostar samhället. Det är en myt som såväl den föregående regeringen som den sittande gärna sprider. Enligt Motormännen pumpar de svenska bilisterna in mellan 70 och 80 miljarder kronor till statskassan varje år. Av det går uppskattningsvis en dryg tredjedel tillbaka till trafikanterna i form av nyinvesteringar och underhåll. Resten försvinner ner i hål som verkar vara både vida och djupa. Cynikern skulle säga att pengarna bland annat måste användas för att ta hand om de människor som råkar illa ut på grund av trafikfarliga vägar. Jag återkommer än en gång till Stora infradagen. Där gick infrastrukturminister Åsa Torstensson hårt åt den föregående regeringen för stora försyndelser som bland annat resulterat i ett gigantiskt underhållsberg samtidigt som nödvändiga satsningar på trafikleder uteblivit. Möjligen glömmer infrastrukturministern att det nu är hon som sitter i förarstolen och själv kan arbeta för att problem ofta helt onödiga byggs bort. I ett första steg kan hon försöka få sina allianskamrater att förstå att bilisterna redan i dag betalar tillräckligt mycket för att utan ytterligare tillskott få ett avsevärt bättre vägnät. Hon skulle också kunna få sina regeringskamrater att inse att byggare och anläggare är en yrkeskategori som mer än andra sätter fart på ekonomin. En tumregel som ofta används är att varje byggnadsarbetare ger jobb åt ytterligare tre personer. Inte minst finansministern borda kunna gnugga sina händer i förtjusning över att sysselsättningen ökar med mindre offentliga utgifter som följd. Samtidigt ökar skatteintäkterna. Anläggandet av vägar behöver maskiner, utrustning och material, vilket i sig skapar både intäkter och tillväxt. Borgarna brukar inte minst i opposition tala om vikten av sysselsättning och framför allt om vikten av åtgärder som främjar sysselsättningen. En väg mot ökad sysselsättning kan vara att prioritera den nödvändiga förbättringen av trafikleder med bristande säkerhet. Bilismen har i många år betalat mångmiljardbelopp som borde börja betalas tillbaka. Om inte statskassan klarar utgifterna just nu finns åtskilliga intressenter i näringsliv och bland kommuner som gärna förskottsbetalar. Hittills har den nya regeringen pratat en hel del om alternativ finansiering. Den har visat stor handlingskraft i andra frågor. Om den vill kan den visa handlingskraft även vad gäller infrastrukturens utbyggnad. En mandatperiod är kort. Det dröjer inte så länge innan en ny regering kan ondgöra sig över att den nuvarande inte gjort tillräckligt för att exempelvis öka trafiksäkerheten. Så varför vänta? Snabba insatser kan kanske till och med vara den kick som behövs för att lyfta svensk ekonomi ytterligare och i sin tur kanske medverka till ytterligare en mandatperiod i Rosenbad.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se