Visst har vi många gånger skrattat åt Kålle och hans vänner Osborn och Ada. Göteborgshumorn med sin outsinliga flora av ordvitsar är en ständig källa till glädje, även långt bort från Avenyn och Feskekörka. Men det finns tillfällen när skrattet fastnar i halsen. Vid upprepade tillfällen under många år har olika aktörer i Göteborg med Chalmers som något av nav studerat byggandet ur flera olika aspekter. Senast det begav sig för drygt ett år sedan konstaterades att 30, kanske så mycket som 50 procent, av den totala byggkostnaden bekostar slarv, dålig planering, stillastående maskiner, onödiga möten, arbetsskador, materialsvinn och liknande. Inte minst slösas massor med tid bort på att hämta, vänta på och leta efter material. Gång efter gång presenteras liknande resultat. Även om kostnaderna pressas generellt tycks det finnas åtskilligt utrymme för ytterligare effektivisering och därmed sänkta kostnader som kommer kunden till godo. Möjligen ger Konkurrensverket en förklaring i rapporten "Konkurrensen i Sverige 2006". Där konstateras bland annat att byggområdet under lång tid kännetecknats av ett begränsat konkurrenstryck från andra länder, vilket kan vara en orsak till en svag produktivitetstillväxt. Först på senare tid när de utländska inslagen ökat har det noterats en märkbar förbättring av produktiviteten. Konkurrensverket har i sin studie också tittat specifikt på anläggningssektorn som beskrivs som ett område dominerat av ett fåtal stora företag som är vertikalt integrerade. Konkurrensverket noterar exempelvis att företag som Skanska, Peab, NCC och Vägverket Produktion inte bara utför entreprenaderna utan också tillverkar viktiga insatsvaror som ballast, betong och asfalt. Sammantaget har dessa aktörer därmed en konkurrensfördel gentemot marknadens mindre företag som oftast måste köpa material till priser som deras större konkurrenter bestämmer. Enligt Konkurrensverket visar byggsektorn dessutom upp ett flertal av de särdrag som ökar risken för olagliga konkurrensbegränsande samarbeten. Bland annat påtalas fåtalsdominans och det stora inslaget av anbudskonkurrens, något som underlättar så kallat horisontellt samarbete. Framgångsrika kartellbildningar underlättas också av betydande in- och utträdeshinder som motverkar nyetablering. Läsaren kan också ana ett visst missnöje med att byggsektorn av tradition bedriver samarbeten inom branschorganisationer, något som skulle kunna lägga viss grund för kartellsamarbeten. Underförstått finns uppfattningen att om man kan diskutera standarder kan man lika gärna diskutera prissamarbete. I rapporten anges också ett flertal misstänkta karteller på byggsidan, bland annat bitumenmarknaden och naturligtvis den så kallade asfaltkartellen som beskrivs som det största konkurrensmålet i Sverige genom tiderna. I förra veckan gick för övrigt Konkurrensverkets jurist hårt åt de misstänkta kartelldeltagarna vid sin slutplädering i tingsrätten. Sammantaget yrkar Konkurrensverket 1,2 miljarder kronor i konkurrensskadeavgift från de nio företag som berörs. Dom i målet väntas någon gång under första halvåret i år. Konkurrensverket konstaterar dock att beställarna av beläggnings- arbeten redan vunnit en delseger. Detta genom att kostnaderna för vägbeläggningsarbeten minskat med upp till 30 procent inom vissa regioner efter det att undersökningen mot företagen inletts. För den som läser mellan raderna står det klart att prissänkningen inte uppnåtts genom ett mer effektivt arbete utan genom att företagen tvingats upphöra med sin kartellverksamhet. Mest konfunderat tycks Konkurrensverket ändå vara över att statliga Vägverket haft dubbla roller i den misstänkta kartellen, dels som beställare och dels som entreprenör genom Vägverket Produktion. Det Konkurrensverket också kunde ha nämnt är misstankarna om att Vägverket Produktion gynnas vid många av Vägverkets upphandlingar. Slutsatsen är i vart fall att den lille entreprenören har många hinder på sin väg, hinder som inte kan elimineras med ett schaktblad eller en skopa.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se