Drygt två veckor har gått sedan valet och redan har den borgerliga regeringsalliansen halkat in i något av en svekdebatt. Det gäller i synnerhet beslutet att återinföra trängselskatten, men även ambitionen att avbryta byggandet av Citybanan har upprört många sinnen. Inte minst moderaterna gick in i valrörelsen med löftet att avskaffa trängselskatten. Ett av argumenten var att driftkostnaderna visat sig vara större än intäkterna. Uppenbarligen har de ekonomiska förutsättningarna ändrats radikalt på mycket kort tid. Nu ska tydligen trängselskatten inte bara finansiera sin egen administration utan också ge en grundplåt till den förbifart Stockholm som mer än något annat (möjligen med undantag av en helt fungerande kollektivtrafik) skulle begränsa dagens stora miljöbelastning i huvudkommunen avsevärt. Enligt de borgerliga partiledarna kan ytterligare medel till förbifarten skapas genom att skrota projekt Citybanan, den spårsatsning som var tänkt att en gång för alla bygga bort dagens begränsningar i tågtrafiken i Stockholms södra delar. Citybanan fanns med i den parlamentariska utredning som presenterades 2003 och där borgare och socialdemokrater var rörande överens om projektets stora betydelse för en fungerande trafik i Stockholm. En liknande parlamentarisk enighet fanns en gång i tiden när Dennispaketet lanserades, ett projekt som rätt snabbt sköts i sank av politikerna. Nu riskerar ytterligare en bred uppgörelse att gå samma dystra väg till mötes för att en ny regering känner behov av att visa handlingskraft. Visst är regeringens alternativ ett nytt spår ovan jord bättre än dagens underdimensionerade getingmidja. På samma sätt är dagens minimotorvägar bättre än de gamla smala och ofta krokiga landsvägarna. Men de är långt ifrån optimala. Tidigare utredningar har tittat på de alternativ som står till buds för att lösa den spårgående trafikens flaskhals genom Stockholm och konstaterat att ett spår inte är tillräckligt för att helt lösa trafikknutarna. Samtidigt är ovanjordslösningen svår att genomföra utan ingrepp i den känsliga Riddarholmen. Den s-märkta regeringen har många gånger fått kritik för att den hellre tillsätter en utredning än driver utvecklingen framåt. Nu faller den nya regeringen i samma fälla. Tanken är att tillsätta en särskild förhandlingsman som bland annat ska skapa en samlad trafiklösning som tillfredsställer Stockholms stad, landstinget, Kommunförbundet i Stockholms län och berörda myndigheter. Tanken i sig är god, men utredningar har vi redan sett för många av och under tiden blockeras andra satsningar. Det gäller exempelvis det galleriaprojekt som skulle tillföra stora kvaliteter till Odenplan och generera gott om arbetstillfällen både under byggtiden och efteråt. En gammal sanning är att ett beslut bara gäller tills ett nytt fattas. Det gäller inte minst i regeringskretsar. Parlamentariska överenskommelser kan lätt rivas upp, vilket skapar stor oro och osäkerhet inför framtiden. Varje ny regering som tillträder vill visa handlingskraft, men riskerar att genom besluten i stället lägga en våt filt över stora delar av det övriga samhället. Sverige har inte råd att leva med en långsiktighet som bara sträcker sig en mandatperiod i taget. Det blir orimligt dyrt i längden. Om regeringen Reinfeldt vill göra en långsiktig och meningsfull förbättring av den infrastruktur som i dag finansieras över skattsedlarna kan den i stället verka aktivt för att släppa in alternativ finansiering i projekten. PPP, PFI, OPS eller vad fenomenet nu kallas kan ge helt nya dimensioner till ett fungerande samhälle. Inte minst i Storbritannien finns många goda exempel. Men Reinfeldt behöver inte ta sig längre än till snabbtåget mellan Stockholm och Arlanda för att hämta inspiration. Arlandabanan är ett utmärkt svenskt exempel på partnerskap mellan offentliga och privata intressenter. Vi har väntat allt för länge på fler. Låt inte en utredning fördröja nästa projekt ännu längre.

MORGAN ANDERSSON

morgan.andersson@allerbusiness.se