Merparten av exportinkomsterna kommer dock från stora oljefyndigheter. Dessutom finns förstås kvinnans bästa vän, diamanterna. Diamantindustrin i Angola har en lika spännande som blodig historia. En stor del av diamantfyndigheterna finns i politiskt instabila länder och det finns ett flertal exempel på hur rebellrörelser och regeringar använt diamanter för att finansiera och förlänga väpnade konflikter. Angola är inget undantag. Det hävdas exempelvis att runt två tredjedelar av landets diamantproduktion kontrollerades av rebellgruppen Unita under några år av inbördeskriget 1975-2002. I och med den så kallade Kimberleyprocessens införande i början av 2003 skulle handeln med så kallade konfliktdiamanter upphöra. Bland annat genom att skapa individuella certifikat för varje enskild diamant. Alla är överens om att det blivit betydligt bättre även om regelverket fortfarande betraktas som något för grovmaskigt. En av de gruvor som togs över av rebellerna finns i Luzamba nära floden Kwangu och nära gränsen till det som i dag kallas Demokratiska Republiken Kongo (tidigare Zaire). Diamanterna har följt med floden och spolats upp på land, vilket skapar en betydligt enklare utvinning än traditionell gruvbrytning. Detta trots att fyndigheterna ligger under vatten, vilket innebär att flodvattnet måste avledas. Det görs i etapper om ungefär 1,5 km i taget och tar cirka fyra månader innan vattnet leds tillbaka till sin rätta fåra. Från gruvans ledning betonas att påverkan på den omgivande naturen är begränsad eftersom vegetationen i det tropiska klimatet mycket snabbt återtar sin forna prakt vid vattnet. Samtidigt beskrivs diamanterna från Luzamba som högkvalitativa och större än de genomsnittliga fynden. Gruvan har varit verksam sedan 1965 och, enligt uppgift, var den största diamant som hittats här en tum i diameter, vägde 100 karat och såldes för en miljon amerikanska dollar. I dag drivs gruvan av SDM, ett joint venture mellan den angolanska staten genom bolaget Endiama samt brasilianska Odebrecht Mining. Gruvan sträcker sig ungefär 90 km längs floden och sysselsätter mer än 1 300 anställda. Och diamanterna ligger tätt. De officiella uppgifterna hävdar att utvinningen är ungefär 0,5 karat per kubikmeter uppslammat material, vilket betraktas som en synnerligen riklig fyndighet. Viss utvinning sker dock så mycket som två kilometer från floden. Under århundraden har diamanterna spolats ut över flodbankarna och i vissa fall hamnat långt från den nuvarande fåran. Därför tas regelbundet prover av marken för att se var det kan vara värt att påbörja brytning. 2004 producerades sammanlagt 620 000 karat, vilket innebär hantering av bortåt 1,2 miljoner kubikmeter massor. Gruvan har hittat en betydelsefull samarbetspartner i Volvo. Nyligen förstärktes maskinparken med åtta A25D ramstyrda dumprar, två EC290Blc grävmaskiner och tre L150E hjullastare. Detta som komplement till de 23 A25 ramstyrda dumprar av B- och C-generationerna samt tipptruckar som redan arbetade i gruvan. En väsentlig anledning till valet av maskiner är att de bedöms klara alla typer av väder, från stekande sol till de piskande regnperioder som dränker allt och alla. Det gör att maskinerna måste klara såväl damm, hetta och transporter i mjuk sand som tjocka lerlager och branta backar för att ta sig till och från floddalen. Samtidigt finns stora fördelar att inte sprida maskinerna bland allt för många leverantörer. Det finns inte mycket plats för att upprätta ett omfattande reservdelslager. Eftersom huvudlagret i Luanda är 1 700 km bort är det lättare med få leverantörer, vilket gör att det krävs betydligt mindre lagerhållning av reservdelar. Dumprarna lastas av grävmaskiner och kör materialet till nästa uppsamlingsplats där hjullastare tar över. Materialet krossas, siktas, separeras och sorteras. Hela tiden med maskiner och teknisk utrustning. Bland annat för att minska risken för stölder har man försökt skapa en process där inga mänskliga händer över huvud taget kommer i beröring med diamanterna innan de är helt färdiga för försäljning. Dumperförarna har ett litet ovanligt problem i och med att körvägarna på gruvområdet ständigt ändras på grund av utgrävningar och flodens påverkan. Det finns en historia om en förare som råkade köra rakt ut i floden med sin A25C. Föraren tog sig snabbt i land närmast nödvändigt med tanke på de flodhästar och krokodiler som annars gör vattnet osäkert. Dumpern blev dock stående i över en månad innan vattnet leddes om och dumpern kunde dras i land. Enligt Volvo räckte det med att torka maskinen. Därefter fungerade den som den skulle igen.

Morgan Andersson morgan.andersson@allerbusiness.se

Till senaste nytt