Trygghet är ordet för dagen. I varje fall om förra veckans svenska partiledardebatt sätter ribban. Båda blockens dominerande partier använder trygghet som tungt argument inför valrörelsen. För de flesta är en väsentlig del av tryggheten att ha ett arbete, en möjlighet att utvecklas i ett yrke, att medverka till att försörja sig själv och sin familj. Därför är det illavarslande att Sverige i en tid av ökad tillväxt och förbättrad hushållsekonomi fortfarande tyngs av på tok för höga nivåer vad gäller arbetslöshet, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Regeringens modell att lösa problemet är att satsa några miljarder på så kallade "gardinhängarjobb". Samtidigt läggs stort krut på att försöka förklara att exempelvis hushållsnära tjänster inte ska kunna räkna med några som helst lättnader i form av lägre skattesatser. Med dagens skyhöga beskattning på tjänster blir resultatet med automatik att det skapas både ett utbud och en efterfrågan på svart arbetskraft. På byggsidan har branschen länge försökt förklara att så kallade rotavdrag både minskar svartarbetet, skapar sysselsättning och ökar skatteintäkterna. Nyligen berättade Finlands biträdande finansminister Ulla-Maj Wideroos att vart sjätte finskt hushåll under 2004 utnyttjade möjligheten att göra avdrag för hjälp i hemmet med städning, renovering och andra hushållsnära tjänster. Totalt beräknas den finska modellen ha skapat 10 000 nya arbetstillfällen under en tvåårsperiod. Samma system skulle med stor säkerhet ge motsvarande sysselsättningsökning även inom andra tjänstesektorer. Dagens stora svenska problem, och ett av de viktigaste fundamenten för att så stor del av den vuxna befolkningen utestängs från arbetslivet är den ohemult höga skatten på tjänster. Såväl det svenska rotavdraget som den finska modellen visar att en sänkt skattesats på tjänster i flera avseenden är gynnsam för såväl den enskilda individen som för samhället i stort. Det stora hindret i Sverige är att finns en väl etablerad myt om att den här formen av avdrag är en subvention, alltså ett bidrag från staten. Situationen lär inte ändras innan såväl befolkning som sittande regeringsparti inser att den typen av avdrag i själva verket handlar om att en i dag orimligt hög skattesats justeras ner till en lägre, för samhället mer gynnsam nivå. För den privatperson som exempelvis vill göra om sin villatomt och anlitar en entreprenör för jobbet är det i dag en dyrbar affär. Men det är inte maskinföraren som är vinnaren. Anta att maskinföraren vill ha 10 000 kronor i den egna fickan för jobbet. Det innebär att han i en vit ekonomi måste fakturera 10 000 kronor plus skatt på lönen, plus moms, plus sociala avgifter. Då landar fakturan till villaägaren på i runda tal 30 000 kronor som ska betalas med skattade medel. Med en marginalskatt kring 50 procent betyder det att villaägarens arbetsgivare måste betala ut 60 000 kronor plus sociala utgifter, alltså cirka 80 000 kronor. För varje krona maskinägaren stoppar i egen ficka tar alltså staten sju. Att därefter förundra sig över att det uppstår en marknad för svart arbetskraft visar på en beklämmande brist på självinsikt och förståelse för hur det egna handlandet slår mot samhället. Vän av ordning kan invända att alla inte har marginalskatter kring 50 procent. Visst blir i så fall statens andel mindre, men den är fortfarande orimligt hög. Det parti som värnar om det svenska samhället borde våga ta strid för en rimlig beskattning på tjänster. Svartarbete kan inte lösas med lagar och förordningar. Däremot krävs sunt förnuft och mod att slänga ett sjukt skattesystem på den soptipp där det hör hemma. Väl där kan trygghet bli mer än ett slagord i den politiska debatten.

MORGAN ANDERSSON