När detta läses har vi precis passerat vintersolståndet, dagarna har åter börjat bli längre och julfirandet står för dörren. Ytterligare ett år har lagts till handlingarna och vi kan med hyggligt stor tillförsikt se fram emot 2006. Med stor säkerhet tar tomten i år med sig sin stora säck som bland mycket annat inrymmer en skapligt stor volym infrastrukturprojekt. Eftersom vi står inför ett valår lär säcken också innehålla ett större antal hårda och mjuka paket av varierande storlek, paket som har det gemensamt att de kommer att innebära arbetstillfällen för åtskilliga anläggare och allehanda maskinförare. Det mesta är som det brukar, även att värdet i paketen varierar med konjunkturläget. Få företeelser är så traditionsbundna som just jul- och nyårsfirande. För många är tomtar, griljerad skinka, Kalle Anka, champagne och teve-sända backhoppningstävlingar absolut omöjliga att avstå från, under de närmaste veckorna. Traditioner är svåra att bryta. Ibland är det kanske till och med riktigt, för att inte säga viktigt, att traditionerna består. Men visst finns undantag och oftast är det undantaget som driver utvecklingen framåt. Ett sådant finns just inom backhoppningen som revolutionerades för dryga tiotalet år sedan av den svenske nytänkaren Jan Boklöv. Med sin v-stil skapade han praktiskt taget en helt ny tävlingsform. Hånad, bespottad och bortdömd från början, men snart erkänd som nydanare och kreatör som gett sporten en rejäl kick framåt. Ett annat lysande exempel är Richard Fosbury, vars seger i höjdhopp vid Mexico-OS 1968 visserligen kom något i skuggan av Bob Beamons fantastiska världsrekord på 8,90 meter i längdhopp. Bob Beamon var dock aldrig vare sig förr eller senare i närheten av sitt rekordhopp. Richard Fosbury bildade däremot en helt ny skola, som med den totalt bakvända tekniken att ta sig över ribban med ryggen först, sopat banan med alla tidigare rekordtabeller. Tyvärr finns allt för få som väljer att bryta mönster, att ta sig an svårigheter och hinder ur nya infallsvinklar. Ett allt för vanligt svar i många diskussioner är att "det har vi aldrig gjort förut". Om alla hade haft den inställningen hade vi fortfarande levat kvar på stenåldern. Att säga att svensk ekonomisk politik fortfarande befinner sig på stenåldersnivå är tyvärr ingen större överdrift. Regeringen skulle behöva en Jan Boklöv eller en Richard Fosbury som tittade på problem och möjligheter med nya ofördärvade ögon. Då skulle tomten kunna komma med en del riktigt efterlängtade paket till glädje för hela det svenska samhället. En riktigt mjuk och go' klapp vore insikten om att det finns en hel del alternativa finansieringsmodeller som kan ge oss den infrastruktur vi behöver och även förbättrad och mer prisvärd offentlig service. Ytterligare ett mjukt paket kan innehålla förståelsen för att dagens straffbeskattning av boende bromsar efterfrågan och trycker ner bostadsproduktionen som fortfarande ligger långt under det egentliga behovet. Ett tredje paket kan innehålla vetskapen om att fungerande trafikleder och en utbyggd kollektivtrafik håller onödig trafik borta från innerstadsgator. Ett fjärde är insikten om att det ohemula skatteuttaget, på framför allt privatpersoners inköp av tjänster, är ett gigantiskt hinder mot sysselsättningen och ett drivhus för svarta tjänster. Om det femte paketet raderar ut alla mer eller mindre sysselsättningsfientliga påbud som i dag påtvingas små och stora företagare skulle vi närma oss en för alla betydligt bättre värld. Som situationen är nu tvingas allt för många leva på hoppet. Det kan kännas rätt tungt när vi nu inför årets största familjehögtid hellre vill leva på skinka, sylta och sill. Det som också känns tungt är vetskapen att regeringen bara kan ändra sina värderingar individ för individ. Handen på hjärtat. Vem har förutsättningar att bli den förste?

MORGAN ANDERSSON