För en del år sedan var jag med när en delegation från en jämtländsk by träffade landshövdingen med en desperat bön om hjälp. Driftiga företagare hade satsat tid, kraft och pengar på att bygga upp en fungerande turistnäring. I den jämtländska fjällvärlden finns gott om företeelser som lockade storstadsbor och framgången borde ha varit given. Men, naturligtvis fanns ett men. I synnerhet under tjällossningen var vägen till byn praktiskt taget oframkomlig. En del turister lyckades visserligen ta sig fram en gång. De kom aldrig tillbaka. Andra nådde aldrig fram. De vände. Värdet av fungerande kommunikationer kan inte överskattas. Många mindre orter kan under olyckliga omständigheter bli helt isolerade. I tätorter kan underdimensionerade gator och vägar få förödande konsekvenser både för miljön och för samhällsekonomin. Vi såg ett exempel härom året när ett brohaveri i Södertälje tvingade in den förbipasserande trafiken i tätorten med långa kötider som följd. Vi såg ytterligare ett exempel när den flytande kranen Lodbrok dundrade in i Essingeleden som i dag är praktiskt taget den enda möjligheten för bilisterna att passera Stockholm utan att tvingas in i den redan allt för belastade innerstadstrafiken. Under de timmar då leden var helt stängd för biltrafik blev trafikanterna på ett mycket hårdhänt sätt medvetna om vad otillräckliga trafikleder innebär. Såväl privatpersoner som människor i sin yrkesroll tvingades till timmars onödig ståtid. Nu är kunskapen inte direkt ny. Redan 1992 träffades den så kallade Dennisöverenskommelsen som en gång för alla skulle lösa Stockholms trafikbekymmer. Då fanns en bred politisk majoritet både lokalt och på riksnivå. Det fanns till och med en tidplan. 15 år. 2007 skulle alla ingående projekt stå klara, alltså om två år från nu. Som allt för många andra goda föresatser havererade projektet. Problemen inte bara kvarstår. De har efter hand förvärrats. En otillräckligt utbyggd kollektivtrafik med opålitlig utrustning och en tilltagande otrygghet bland resenärerna har bidragit till en ökad biltrafik. Till det kommer att många bilister fortfarande i onödan tvingas in i innerstaden från kranskommunerna innan de kan leta sig vidare mot det egentliga resmålet. Samma problem finns exempelvis i Sundsvall och på många andra ställen där trafikanterna tvingas rakt in i centrum i stället för att ledas förbi. Bristen på fungerande kommunikationsleder är vanligtvis ett resultat av tunn plånbok eller så kallade miljövänner. I båda fallen är konsekvensen ofta att tätorterna belastas av onödigt stora volymer avgaser som strömmar ur bilar som tvingas fram på låga varv. Det sorgliga är att vi i Sverige allt för ofta väljer konstlade lösningar för att de är politiskt korrekta snarare än värdefulla för invånarna. Det synnerligen dyrbara försöket med den så kallade trängselskatten i Stockholm är ett exempel där bilister tvingas betala när de passerar en gräns, medan det är helt gratis att köra bil obegränsade sträckor i innerstaden så länge gränsen inte passeras. Bilisterna är tillräckligt hårt skattebelastade även utan denna vansinnighet. I dag borde inte heller ekonomin vara ett problem. Lyckade projekt i andra länder visar att det finns många alternativ till att finansiera offentliga projekt över statsbudgeten. Lösningar som dessutom tenderar att bli både billigare och slutföras med en höjd kvalitet. Det är lätt att förstå ett barn som är rädd för mörkret. Däremot är det obegripligt med en regering som är rädd för ljuset.

MORGAN ANDERSSON