Förra året kostade arbetslösheten och s k ohälsa det svenska folket i runda slängar 121 miljarder kronor. Det motsvarar nästan fem procent av BNP och ungefär 18 procent av statsbudgeten. Det var det något hårdsmälta budskapet från LO-ekonomen Jan Edling i våras. I synnerhet var Edlings rapport ovälkommen för LO och regeringspartiet som helst ser att svensk ekonomi presenteras på ett mer tilltalande sätt. Att Göran Persson lovar stora satsningar på den offentliga sektorn visar i och för sig att han förstått att det finns ett problem, men det är lika tydligt att han inte förstått orsaken utan nöjer sig med att försöka dämpa symptomen. Samtidigt ges det gång på gång prov på att Görans Persson och hans parti har ytterst små möjligheter att göra något åt saken. Den egentliga makten finns hos ett parti som inte har fler sympatisörer än att det har svårt att klara den fyraprocentsgräns som medger tillträde till riksdagen. Ett skrämmande exempel är den trängselskatt som stockholmarna klart och tydligt säger nej till i en färsk undersökning, men som ändå ska genomdrivas. Inte ens socialdemokratiska sympatisörer stöder projektet. Bara bland miljöpartiets fåtaliga väljare finns ett tydligt stöd. Handelskammarens vd Peter Egardt är mycket upprörd och anser att de tre miljarder kronor projektet kostar skattebetalarna, i stället borde användas till något som ger stockholmarna något i utbyte. Det skulle exempelvis kunna vara den ringled runt innerstaden som motarbetas av miljöpartisterna, men som skulle förbättra innerstadsmiljön avsevärt och skapa ytterligare värdefulla arbeten för anläggningsföretagen. Bygg- och anläggningsbranschen kan på flera sätt bidra till att skapa fler jobb i det svenska samhället. Varje nytt jobb i byggsektorn genererar dessutom tre eller fyra jobb inom andra näringar. Det här är inte ens kontroversiella fakta. Insikten väger dock lätt när miljömaffian ihärdigt bromsar praktiskt taget alla framskridande projekt som dessutom både skapar sysselsättning och bidrar till den tillväxt som så väl behövs. Vi behöver en förbättrad och utbyggd infrastruktur, vi behöver fler bostäder. Det kraftigt eftersatta bostadsbyggandet skulle kunna skjuta betydligt bättre fart om inte mer eller mindre missriktade miljökrav i form av bland annat bullerbegränsningar lägger hinder i vägen. Som om inte den oskäliga beskattningen av boende vore nog så försvårar dessutom de så kallade miljökvalitetsnormerna byggandet av bostäder i innerstäderna. De styr i stället byggandet mot städernas perifera områden, vilket genererar mer trafik och större utsläpp. Ungefär lika logiskt som att ersätta ren kärnkraftsel med el från miljöförstörande kolkraftverk. Även på drivmedelssidan är det uppenbart att ambitionen att skapa en bättre miljö kan få motsatt effekt. Bl a finns en uppenbar risk att kravet på att bensinmackarna snabbt ska börja sälja förnybara drivmedel, ensidigt gynnar importerad etanol som helt kan slå ut exempelvis gas, som anses vara ett bättre alternativ både av miljö- och kostnadsskäl. Det anas dock en liten ljusning. Till skillnad från socialdemokraterna har miljöpartiet insett att beskattningen av de boende måste lindras. Kravet på att maximera fastighetsskatten till fyra procent av inkomsten är ett, visserligen litet, men dock ett steg i rätt riktning. Ytterligare ett litet glädjeämne är att regeringens nationella byggsamordnare Sonny Modig i en rapport konstaterar att kommunerna tar en mycket stor andel av produktionskostnaderna för bostäder. Nu återstår egentligen bara för honom att också påvisa den betydligt större kostnad som staten förorsakar. Om staten drar ner sina ekonomiska krav i motsvarande grad som byggbranschen redan gjort, ökar utrymmet för investeringar i byggnader och infrastruktur avsevärt. Kanske till och med så mycket att regeringens aversion mot alternativa finansieringsformer inte längre är lika förödande för tillväxten som i dag. Problemet är nog tyvärr som den brittiske ekonomen John M Keynes en gång uttryckte saken: Den största svårigheten är inte att få folk att acceptera nya idéer, utan att få dem att överge de gamla...

MORGAN ANDERSSON