Det hävdas ibland att ensam är stark. Själv har jag haft min tvivel ända sedan koltåldern. Anledningen är att en scen ur en av mina tidiga favoritserier i teve etsat sig fast i minnet. Serien var bröderna Cartwright och i den aktuella scenen skulle den något hetlevrade Little Joe försöka bryta av en samling stickor. Det visade sig vara helt omöjligt om man inte kunde lösningen förstås, nämligen att bryta av stickorna en och en. Scenen fladdrade fram ur minnets inre dammiga lagerhyllor i samband med den olyckliga mässkollision vi nyligen varit med om. Såväl besökare som utställare ondgjorde sig till nära nog hundra procent över kollisionen. Lika överens var man om att något liknande inte får ske igen. Båda mässorna är starka och väletablerade, båda mässorna fick dessutom mycket fina vitsord från alla berörda. Det märkliga var att oavsett hur bra sagesmannen än tyckte om arrangemangen så fanns ändå ett stort mått av irritation och ilska över att mässorna arrangerades samtidigt. För många var det svårt att förklara den ilska som bubblade inombords eftersom det samtidigt fanns en känsla av att mässan var värdefull och givande. Förmodligen är förklaringen mycket enkel. Det handlar om kundanpassning, om kundvård, om att leverera vad kunderna vill ha. Mässorna arrangerades trots att en totalt enad bransch hela tiden högljutt hävdat att detta inte får ske. Även arrangörerna har varit helt överens om att situationen är olycklig, men ändå valt att genomdriva sina arrangemang. Att i ett sådant läge ändå få så positivt slutbetyg för aktiviteterna visar att det finns en hög kompetens att genomföra mässorna och en stark och bärkraftig grund för framtiden. Bristen ligger i att den produkt som levereras inte är den produkt som efterfrågas, vilket kan få förödande resultat i en marknadsekonomi. Den här gången har mässorna inte primärt kompletterat varandra med avseende på exempelvis utbud, geografiskt läge och möjligen tid på året. I stället är man stenhårda konkurrenter om samma deltagare och därmed också mer sårbara. Tidigare har det varit två stickor som kunnat hjälpa varandra att stå emot varje form av påfrestning. Den ensamma stickan är inte lika motståndskraftig och mer känslig för påverkan från omvärlden. Den här gången har mässarrangörerna inte riktigt klarat av att erbjuda branschen den produkt som efterfrågas. Därmed uppstår också situationen att starka krafter börjar fundera över helt andra lösningar. Det kan från utställarnas sida bestå av företags- eller för all del nischinriktade aktiviteter det kan handla om road shows, minimässor eller helt enkelt ökade satsningar på andra befintliga mässor. Det vore en, för det stora flertalet, olycklig utveckling. Vi behöver starka och breda mässor som är den självklara samlingspunkten för den svenska maskinbranschen. Ingen är betjänt av en splittring. En liknande kollision får absolut inte ske igen. Branschen är tålmodig, men om den ytterligare en gång möts av en produkt den inte vill ha, lär inte reaktionen stanna vid irritation och ilska. Då finns en uppenbar risk att såväl utställare som besökare hellre stannar hemma i väntan på nästa större internationella mässa eller väljer att skapa egna alternativ i mindre skala.

MORGAN ANDERSSON