Tänk vad lite värme kan medföra. På bara några dagar har växtligheten formligen exploderat. Där det nyss var kala grenar är det inte bara grönska utan full blomning. På gårdarna börjar barnen tina fram och i en och annan sandlåda anläggs vägar och dammar som tydliga bevis på att byggandet står högt i kurs redan i späd ålder. Prestigefyllda bataljer om vem som bygger det finaste sandslottet är inte ovanliga. Vinnaren finns definitivt inte i Stockholms stadshus där det inte längre handlar om att lyssna på invånarna och driva en för staden gynnsam politik. I stället ägnas all kraft och skattebetalarnas pengar till en kamp på sandlådenivå om vem som är den största pampen, vem som har mest makt. I morgontidningarna pratar kombattanterna i termer av vinnare och förlorare. Då är det inte medborgarna man talar om. Där finns bara förlorare så länge bataljen pågår, och det finns ingen som tror att den är över än. Medan kampen i stadshuset pågick som hårdast var vitala delar av Stockholms t-banenät utslaget under ett par dagar, samtidigt som störningarna var stora även i andra delar. Parallellt kommer rapporter om att våldet i kollektivtrafiken ökar. Då handlar det inte bara om ungdomsgäng utan även om trafikföretagets egen personal som, enligt tidningsuppgifter, gärna tar till våld. Det är inte konstigt att många föredrar att resa med egen bil. Det gör det minst sagt stötande att samma politiker som käbblar i en intern maktkamp fortsätter att kasta bort flera miljarder av skattebetalarnas pengar i det projekt med trängselavgifter som borde ha placerats i det runda arkivet för länge sedan. Det finns bättre sätt att använda pengarna, exempelvis för att bygga kringleder runt citykärnor för att en stor del av trafikanterna inte ska tvingas in i tidsödande och avgasrika bilköer. Stockholms stad har just nu åtskilliga stora problem, ett är det fortfarande allt för låga bostadsbyggandet. Olika typer av skatter och kommunala avgifter har höjt kostnaderna till en nivå där allt för många inte har råd att betala för ens en relativt enkel bostad. Nu har man i Stockholm velat styra byggandet mot hyresrätter genom att höja, redan höga markhyror, till ännu högre nivåer för byggandet av bostadsrätter. Redan när beslutet fattades stod det klart att beslutet var olagligt. Ingen boendeform får särbehandlas vilket slagits fast av länsrätten. Nu börjar resultatet märkas i form av ett minskat intresse av att bygga hyresrätter. Vi får de politiker vi förtjänar, men vi borde ändå kunna kräva att de folkvalda fattar beslut som gagnar de människor som valt dem. Bristande politisk insikt håller tillbaka nödvändiga investeringar i både infrastruktur och bostadsbyggandet, samt bromsar tillväxten och ökar arbetslösheten. När tid, kraft och pengar som skulle kunna användas för invånarnas bästa används till en intern maktkamp, är det ett rejält underbetyg både till det nuvarande systemet och till de personer som medverkar. Tyvärr ser vi samma tendens även i den fackliga världen där Hamnarbetarförbundet utlyst konfliktåtgärder som drabbar tredje man i en intern konflikt med Transport. Det är inte bara obegripligt. Det är snudd på kriminellt att det över huvud taget är möjligt. En skärpning är på sin plats, men vi lär inte komma framåt så länge allt för många beslutsfattare betraktar sitt historiska förflutna som sin ideologiska framtid.

MORGAN ANDERSSON