På djupet med LKAB
Med svenska mått känns vår gruvindustri gigantisk med brytning i Kiruna, Malmberget och Svapavaara för att nämna några. Miljardinvesteringar är planerade för ökad effektivitet men jämfört med omvärlden står det klart att LKAB är en liten aktör på marknaden. Med fyra procent av världsmarknaden är det för LKAB självt viktigt att fokusera på förädlingsgrad, kundnytta och kvalitet. En annan intressant detalj är att av världens stora järnmalmproducenter är det bara LKAB som bryter malmen under jord. Konkurrenter i Brasilien, Australien, Afrika och Kanada tar malmen ur öppna dagbrott vilket är enklare och inte lika kostsamt. Nackdelen med underjordsbrytning kompenserar LKAB med brytning i stor skala, hög järnhalt och förädlingsgrad samt närheten till den europeiska marknaden. Tidigare var malmen som lämnade gruvorna krossad men i dag levereras malmen huvudsakligen i form av pellets. Därmed kan man tillsätta ämnen och ge råvaran de optimala egenskaper som behövs för att kunna erbjuda stålverken en malm av hög kvalitet. I Malmberget finns det två pelletsverk och verksamheten pågår för fullt en kilometer under marknivån. Brytningen sker på olika nivåer beroende på malm- kroppens läge. Det finns tre huvudnivåer med en kross på varje nivå. Trots att man lokaliserar och spränger bort rena malmkroppar innehåller sprängmassorna mycket gråberg. För att transportera detta så kallade skrotberg använder sig LKAB i Malmberget av Volvolastbilar med släp byggda för att lasta 90 ton. Ekipagen kallas truckar och heter Vincent 90. Anna Miettinen är en av chaufförerna som ser till att skrotberget transporteras vidare till tömningsstationerna. Där krossas sedan berget och transporteras vidare till hissar som för massorna upp till marknivå. Med van hand rattar hon ekipaget genom tunnlarna medan den automatväxlade dragbilen får kämpa ordentligt och nästan står still i den enda uppförsbacken. Förut körde vi med Sisu men det var alldeles för stötigt. I dag kör vi med både Volvo- och Scanialastbilar. De är lika sköna att köra men Scaniabilarna har lite starkare motor, konstaterar hon när det efter den drygt fem minuter långa rundan är dags att lossa. Hon gillar kamratandan nere i tunnlarna och skiftschemat som gäller för alla LKAB:s gruvarbetare. För de som jobbar i gruva och slipper se regn från en grådisig himmel utgår ett underjordstillägg på 850 kronor i månaden. Att det blev gruvan för Anna Miettinen var mest en slump då hennes pojkväns kusin jobbade där vilket fick henne att testa. Just nu är vi fyra kvinnliga lastbilschaufförer. Ganska ovanligt för vi brukar inte vara så många, säger hon. På golvet har hon en rad med räkneverk där hon håller reda på samtliga lass från alla lossnings- platserna som finns på de olika nivåerna. Säkerhetsutrustningen ska alltid vara med och förse henne med frisk luft i en nödsituation. Till skillnad från Malmbergets invånare som slipper buller och damm i och med underjordsbrytningen är det annat under mark. Anna Miettinens hytt hålls dammfri med hjälp av filter och en lampa lyser när det är dags att byta. Med kommunikationsradio håller lastbilsförarna kontakten sinsemellan. Mobiltelefon fungerar en kilometer under marknivå men vill man lyssna på "kvart i fem ekot" är det inspelat band som gäller. Av de totalt åtta lastbilar som transporterar skrotberg är majoriteten Volvo. De tre Scanior som finns är däremot på väg att bytas ut mot Volvo. För att kunna serva lastbilarna har man även en verkstad på 1 000 meters nivån. Temperaturen i verkstaden är mycket behaglig och ligger konstant på 18 grader. Enligt mekaniker Ulf Markström som har jobbat inom gruvindustrin i 22 år är man mycket nöjda med de fem FH12:or som man använder i dag. Vi följer Volvos rekommenderade serviceintervall som gäller för alla deras lastbilar. Det enda problemet vi har haft har varit med kabel- stammen men med tanke på de omständigheter de kör i fungerar det oerhört bra. Punkteringar och oljeläckage sker regelbundet i den här miljön, säger han. FH12:orna har en motor på 460 hästkrafter och körningarna sker mellan halv sex och halv tolv då man skjuter på natten. Sättet att transportera järnmalmen har ändrats radikalt under åren. Med tanke på personalomsättningen i slutet av 1700-talet är det inte så tokigt att sitta i en svensktillverkad lastbil vilket märke det än må vara. Att malmen i gruvbrytningens begynnelse spettades loss och transporterade med renar är svårt att tänka sig. Antagligen lika svårt som att tänka sig malmtransporter med människa och lastbil om 200 år.
Text & Bild
Klas Ringdahl