Små Bobcats pilar snabbt mellan högar av krossad betong och den plats där rivningsmassorna lastas på lastbilar.

Arto Sillanpää och hans Brokk med en bastant betongsax tar ner de sista av de totalt 59 pelare som för bara någon vecka sedan bar upp ett 40 cm tjockt och 1 400 kvadratmeter stort bjälklag.

För tioårsjubilerande Tyresöföretaget Riviära är det ett typiskt uppdrag om än det största hittills med ett ordervärde kring sju miljoner kronor. För beställaren Akademiska Hus är det nödvändiga förberedelser innan det är dags att bygga om lokalerna på Gärdet i Stockholm till den nya hyresgästen Sida.

För Riviäras ägare och vd Håkan Karlsson är uppdraget ett bland många under en yrkeskarriär som nästan helt handlat om att riva ner vad någon annan byggt upp allt för att tillföra nya kvaliteter till den aktuella fastigheten.

Håkan Karlssons första större jobb i Stockholm var ombyggnaden av riksdagshuset 1980. Då hörde han hemma i en företagsgrupp som bestod av PE Holmgren och Rivteknik med bas i Skellefteå.

Den tiden har lämnat ett starkt arv efter sig och påverkar fortfarande exempelvis val av metoder och maskiner. I samband med rivningen av en miljöfarlig och besvärlig blyugn 1976 fick man nämligen idén till en rivningsrobot, en tanke som sedan dess revolutionerat rivningsarbete över stora delar av världen.

Den produkt som började serietillverkas som Mini-Max 1981 har sedan dess utvecklats till dagens internationellt erkända Brokk-maskiner.

– Det är klart att jag är färgad av arbetet med Mini-Max och tiden i Skellefteå, men det är ingen tvekan om att Brokkarna är helt överlägsna all annan teknik vid rivningsarbeten inom den nisch vi valt. Visst skulle vi kunna jobba med exempelvis minigrävare och hammare, men de matchar inte Brokkarna, säger Håkan Karlsson.

Sedan 1987 har Håkan Karlsson drivit egna hel- eller delägda företag. Hela tiden har han konsekvent nischat sitt företag för att kunna hålla en högre kompetens inom ett begränsat affärsområde i hans fall så kallad inre rivning eller rot-arbete (renovering, ombyggnad, tillbyggnad).

Det gör val av maskintyper förhållandevis lätt. Håkan Karlsson är dessutom sällsynt märkestrogen. Visst testar han andra maskiner, men kommer alltid tillbaka till grundkonceptet.

– Utöver sex Brokkar har jag i dag sju Bobcats.

Killarna är sannerligen inte snälla mot maskinerna. Rivningsmiljöer är dammiga, hoppiga och studsiga och kompaktlastarna är otroligt hållbara då de körs hårt och tungt åtta timmar per dag.

– Vi försöker i och för sig också vårda dem väl. Serviceintervallerna är korta. Vi har en egen servicebil, så vi tar oss snabbt och enkelt mellan arbetsplatserna som genomgående ligger i Stockholmsregionen.

– Vi använder också minigrävare och minidumper, men har renodlat ett koncept som innebär att Brokkarna demolerar och våra Bobcats lastar. Vi har valt en nisch i nischen och det kan vara en styrka i fortsättningen i en konkurrens som ser ut att bli allt hårdare från bland annat Östeuropa. –– – Östeuropéerna kan konkurrera med pris, vi måste konkurrera med kvalitet, produktivitet och miljöanpassning. Vi byter oftast maskinerna efter två-tre år. Då ligger vi hela tiden i framkant vad gäller teknik och förarmiljö. Vi använder genomgående miljöoljor för såväl hydraulik som motor.

Däcken är tillverkade utan farliga tillsatser. Brokkarna är eldrivna. Inte minst på miljösidan har förändringarna varit stora de senaste fyra åren. Källsortering på arbetsplatsen är självklar och går med automatik liksom dokumentationen som också omfattar information om varje lass från rivningsplatsen: vad lasset innehåller, hur mycket och vart det går.

Vid arbetsplatsen på Gärdet sorteras i ungefär tio fraktioner, bland annat betong, stål, trä, el och elektronik. Även material som går till tipp sorteras, exempelvis gips och mineralull.

Det börjar dock dyka upp en del oroande faktorer, inte minst med anknytning till Östeuropa. Det ringer folk flera gånger i veckan och tipsar om billig arbetskraft.

– Trots att vi nu med 19 kollektivare och fyra tjänstemän är större än någonsin försöker jag hålla mig till min egen arbetskraft och eventuellt låna in känd, kompetent personal vid toppbelastningar. Jag tror att vi binder ris åt vår egen rygg om vi tar in utländsk, billig arbetskraft och lär upp dem så att de kan återvända hem, starta eget och komma hit och konkurrera ut oss prismässigt. Det känns som ett latent hot att ungefär en fjärdedel av rivningsföretagen i dag använder billig arbetskraft.

Håkan Karlsson betonar dock att han är för jobb över gränserna. Problemet ligger mer på beställarsidan som ibland enbart ser till prislappen vid kontraktskrivning.

Här ger han en eloge till beställare som Akademiska Hus som verkligen ställer krav på sina entreprenörer, kollar skatteskulder, begär in referenser och så vidare. På det sättet finns det en möjlighet att på ett sunt sätt konkurrera om total- kostnaden, inte om priset vid anbudstillfället. Ett annat problem som tycks öka är inbrott.

Vid arbetsplatsen på Gärdet har exempelvis Riviära blivit av med två Bobcats, den största på 2,8 ton. Någon har brutit sig in på området, kört in en lastbil med kran, lyft upp maskinerna och kört därifrån.

Det som kan verka svårbegripligt är att maskinerna har hittats och står hos polisen i Uppsala. Ägarfrågan är med dagens regler där "god tro"-fenomenet inte längre är accepterat klar.

Innan maskinerna kan lämnas tillbaka krävs dock ett åklagarbeslut, men först måste bland annat den misstänkte tjuven hittas och höras. Rivarna drabbas rätt ofta av arbetsplatsinbrott där det oftast är handhållen utrustning som försvinner. Men också fastighetsägaren kan drabbas.

På Gärdet har exempelvis flera hundra meter takavvattningsrör i koppar monterats ner och fraktats bort.

– För oss kostar hanteringen av stölden ofta lika mycket som själva maskinen. Det blir ståtid för den som skulle använda maskinen, en ny måste hittas och hämtas. Sådant tar tid och kostar pengar, säger Håkan Karlsson.

Arbetsplatsen är nattetid bevakad av väktare. En tanke var att använda hund, men tassarna klarar inte miljön på en rivningsplats.

Håkan Karlsson ser dock framtiden an med tillförsikt. Detta trots att hösten såg dyster ut med ytterst få rivningsjobb i Stockholmsregionen. I dag går dock Riviära för högvarv och förhoppningen är att omsättningen för året ska stanna kring 24-25 miljoner kronor, vilket i så fall blir den högsta siffran sedan starten för tio år sedan.

Men bedömningar om framtiden är osäkra för företag som ofta inte vet vad som händer mer än ett par veckor framåt. Uppdraget på Gärdet underlättade långtidsplaneringen en del.

Företagets hittills största uppdrag sysselsatte som mest runt 16 personer, inklusive några inhyrda sanerare som bland annat tagit hand om asbestsanering av 800 rörböjar och ungefär 3 000 kvadratmeter golvyta.

Även transporttjänsterna köps. Åtagandet var att riva ut till stomrent på 20 800 kvadratmeter. Mycket gjordes med handkraft, exempelvis att plocka bort ventilationskanaler och eldragningar. Det 1 400 kvadratmeter stora bjälklaget skulle rivas. Det har också gjorts en del öppningar i bjälklag och bärande konstruktioner.

Dokumentationen visar att det körts bort ungefär 2 850 ton rivningsmaterial. Lite till hinner det bli innan jobbet är avslutat. Då drar maskiner och gubbar vidare till nästa arbetsplats var det nu blir. Men att det blir, det är Håkan Karlsson övertygad om. Med lite västerbottnisk kaxighet har han tagit ett kraftfullt avstånd från Jantelagen. Hemsidans budskap kan inte missförstås: "Inte störst men bäst". Håkan Karlsson bevisar gärna att han har rätt.

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.