Låt en ideologisk bärsärk riva murarna
Efter att ha tagit del av den svenska regeringens vårbudget är det bara att konstatera att det svenska folket skulle må betydligt bättre om även Göran Persson hade modet att följa hans exempel. Sveriges regering behöver en person som vågar vända på stenar, som vågar ifrågasätta och som möjligen kan få bort de skygglappar som omöjliggör nytänkande och garanterar att vägen framåt är rak och fin utan förgreningar och möjligheter till vägval.
I förra veckan presenterades statistik som visar att mars blev den värsta varselmånaden på tolv år. Sett i det perspektivet är regeringens ambition att hålla nere arbetslösheten riktig. Problemet är att vårbudgeten inte ger möjligheter att lösa grundproblemet utan levererar bara kosmetika som ska dölja hur illa det egentligen ser ut.
Den som hade förhoppninge n att Pär Nuder i sin nya roll som finansminister skulle ta med sig ungdomlig fräschhet och nya idéer blev besviken. Det är ändå föga förvånansvärt att han i vårbudgeten tydligt markerar att svensk politik helt och hållet är bidragsfixerad. Den uppfattningen är djupt rotad i den s-märkta myllan och lika ingrodd i späda politiska plantor som i de skogar av politiska uppfattningar som redan rotats för gott.
Som ställföreträdande politisk bärsärk skulle jag föreslå tre enkla åtgärder som skulle kunna bidra till avsevärt bättre tillväxt i vårt svenska samhälle. För det första: Sätt omedelbart stopp för det fullkomligt sjuka system som gör att staten kräver in mellan sex och åtta kronor för varje krona en privatperson betalar till den som utför ett uppdrag vitt. Utan det ohemula skatteuttaget skulle dessutom fötterna slås undan för större delen av dagens svarta marknad.
Sänk den straffskatt på boende (ungefär 65 procent av hyreskostnaden i en nybygg fastighet hänförs till skatter och avgifter) som driver upp boendekostnaderna till nivåer som allvarligt bromsar bostadsbyggandet. Acceptera alternativ finansiering av infrastrukturprojekt så att nödvändiga kommunikationsleder kan påbörjas nu, inte om tio eller tjugo år.
Jag blev förresten påmind om ytterligare ett synnerligen befängt projekt nu på morgonen. Inställda t-banetåg skapade något av kaos på överfyllda perronger och gav en tydlig bild av varför så många av resenärerna i Stockholmsregionen tvingas välja bilen.
Nyligen gavs det sista (?) juridiska klartecknet för den märkliga trängselavgift som ska tas ut av de som kör bil in till Stockholms innerstad. Det från början mycket dåligt definierade projektet är dock så kraftigt försenat att det är obegripligt att se hur s-politikerna i stadshuset jublar. Kostnaden för försöket är fullständigt omotiverad. Lägg en del av pengarna på en rejäl utbyggnad av väg 73 mot Nynäshamn i stället. Lägg resten på att förbättra kollektivtrafiken. Då gör pengarna verkligen nytta för de stockholmare de sägs gagna.
Göran Perssons partikollega Willy Brandt lär en gång ha sagt att det ofta behövs mer mod för att ändra sin åsikt än för att bli den trogen. Fast det förutsätter förstås att man inser att det finns en annan väg. Det är där den ideologiske bärsärken kommer in.