Alla signaler pekar i samma riktning. Svensk byggindustri mår förhållandevis väl och det mesta tyder på att situationen kommer att bestå ett par år framåt. Bostadsproduktionen är mer omfattande än på väldigt länge samtidigt som stora investeringar väntar i infrastrukturen. Dessutom finns tecken på att hyresnivåerna på lokalmarknaden börjar stabiliseras efter ett par års ras. Parallellt har entreprenörer och konsulter slimmat sina organisationer, ökat produktiviteten och pressat sina kostnader till gagn för både kunder och för företagen själva som ett efter ett redovisar ökade vinster. Det är lätt att glömma bort att dagens relativt gynnsamma situation står på en grund som måste betraktas som mycket bräcklig. En skrämmande stor andel av innehållet i de byggrelaterade företagens orderböcker baseras på projekt som direkt eller indirekt påverkas av våra politikers lynnighet och dagsform. I ett modernt samhälle är det till stor del marknadskrafterna som styr tillgång och efterfrågan, men i de två för närvarande viktigaste segmenten för byggare, bostadsmarknad och infrastruktur är det politiska beslut som väger tyngst. Politisk klåfingrighet har praktiskt taget raderat ut byggandet av hyresrätter från kartan. Skatten på boende ligger gott och väl i nivå med de skatter som tas ut på exempelvis alkohol och tobak för att hålla konsumtionen nere. Effekten blir densamma på boende. Högt pris ger låg efterfrågan trots att behovet av bostäder är gigantiskt. Byggbranschens aktörer har nu kommit en bit på väg med sin kostnadsjakt, vilket bidragit till en kraftigt ökad efterfrågan. Detta trots att byggbranschen inte kan påverka mer än ungefär en tredjedel av kostnaden för en nybyggd hyreslägenhet. Resten utgörs av skatter och avgifter. Och motsvarande kostnadsjakt från våra offentliga förvaltningar kan vi inte räkna med. Tvärtom finns risk att de besparingar som byggbranschen gjort kommer att ätas upp av staten i form av exempelvis höjningar av energiskatt eller fordonsrelaterade skatter med minskad efterfrågan som följd. Infrastrukturens utbyggnad drivs till stor del med skattemedel. Utanför Sveriges gränser hittas allt fler sätt att sprida kostnaden över längre tid genom olika former av samverkan mellan näringsliv och det offentliga. I Sverige avfärdar styrande politiker sådant nytänkande. Det gör kommande investeringar allt annat än definitiva hur angelägna de än är. På industrisidan har vi i åratal sett hur företag föredrar att lägga sina investeringar i andra länder. I spåren följer nedläggningar på vår hemmaplan. Senaste större varsel kommer från Nynäshamn där bortåt 500 personer berörs av Ericssons nedläggning. Den tillverkande industrin har inte genererat några större mängder byggjobb de senaste åren och det är bara att konstatera att Sverige blir allt mindre intressant för produktion. Det finns andra länder där investeringar lönar sig bättre. Det är ett tecken på tidens ordning när arbetsmarknadsminister Hans Karlsson omedelbart efter Ericssons varsel i Nynäshamn tar till brösttoner och kräver att företaget måste ta "sitt ansvar" för personalen. Bristande självinsikt är bara förnamnet. Sverige skulle bli ett land med betydligt bättre framtidsutsikter så snart regeringen inser att det är deras beslut som håller nere bostadsbyggandet, som stoppar investeringar i angelägen infrastruktur, som driver företagen till andra länder och som begränsar köpkraften för såväl företag som enskilda individer. Politik betraktas visserligen som det omöjligas konst, men konsten består främst i att alltid hitta en syndabock. I det avseendet har den sittande regeringen knappast någon överman.

MORGAN ANDERSSON