På en pråm i Saltsjön, närmare bestämt Stallkanalen mellan Riksdagshuset och slottet arbetar Herbert Haarakoski. Med en minigrävare som för dagen är utrustad med hydraulhammare knackar han bort bitar av en stenmur som byggdes för mer än hundra år sedan. Ett ytterst litet jobb men ändå en del av den näst största investeringen som riksdagen har gjort sedan övergången till enkammarriksdag. Riksdagshuset ligger majestätiskt placerat på Helgeandsholmen mitt i centrala Stockholm omgiven av vatten. I kanalerna på båda sidor av huset möts Mälarens och Saltsjöns vatten och bildar kraftiga strömmar. Om det inte hade varit för inlandsisen hade allt varit frid och fröjd. När marknivån nu strävar efter att återfå sin ursprungliga nivå efter att ha blivit ordentligt nedtryckt sker en landhöjning med cirka fyra millimeter per år i Stockholmsområdet. Detta ställer till det för den pålkonstruktion som Riksdagshuset vilar på. Byggnaden står på en trärust, grova korslagda träplank som hålls uppe av 15 000 träpålar. Konstruktionen är intakt så länge träpålarna befinner sig under vatten. I kombination med att landhöjningen under hundra år har höjts med fyrtio centimeter och vattenståndet varierar hamnar trärusten emellanåt ovanför vattenytan. När detta sker börjar pålarna sakta brytas ned då bakterierna får tillgång till syre.Förenklat kan Herbert Haarakoski tacka inlandsisen för ett spännande uppdrag med minigrävaren. För att kunna reglera vattennivån byggs nu en betongvägg under Riksdagshuset. Denna kommer att fungera som en tätskärm och med hjälp av två dammluckor se till att det är vattnet från Mälaren som styr vattenståndet och inte tvärtom som sker idag. Mälarens vattenstånd följer nämligen landhöjningen. Betongväggen skapas genom att hål borras ned till fast berg under riksdagshuset. På vägen upp sprutas sedan en blandning av vatten och betong ut, så kallad slurry, genom ett roterande munstycke med ett maffigt tryck på 450 bar. Slurryn blandar sig med jorden och bildar en betongpelare. Betongen kommer från en arkitektritad fabrik uppbyggd mitt i strömmen där även personalbarackerna finns allt godkänt av Stockholms skönhetsråd. Huvudentreprenör är NCC Anläggning med ett kontrakt värt 85 miljoner kronor. Herbert Haarakoski har jobbat för underentreprenören Amab sedan fem år tillbaka. Han är Kirunabon som på senare dagar har blivit storstadsbo. Tidigare jobbade han åt Svenska Kraftnät och åkte landet runt. Nu är han stadgad och trivs med att ha en fast punkt i tillvaron. Privatlivet fungerar bättre nu, säger han när vi slår oss till ro i fikarummet några meter ovanför Stockholms ström. Vart man än tittar pågår det arbete för öppna spjäll. Det dyks, snickras, svetsas och pumpas runt pråmen där Herbert Haarakoskis minigrävare står stadigt på larverna. Det går väldigt bra att jobba med den. Jag har kört massor av märken och den här är stark och snabb, säger han. Senaste jobben har varit breddning av cykelbanor men också finplanering av innergårdar där minigrävaren är smidig att använda. Jag kommer fram överallt inne i stan och kan placera mig precis innanför en avstängning. Maskinen har även kort svängradie där motor och hytt inte går utanför larverna. Airman Amab startades av Allan Malmbom och drivs i dag av sonen Torleif Malmbom. Företaget har mellan femtio och sextio anläggningsmaskiner. Av dessa är ett tjugotal grävmaskiner där hälften kan räknas som minigrävare med en vikt under tio ton. För arbetet intill strömmen används tre Airman varav två AX50U och en AX18. Jag har en blandad kompott med maskiner av olika märken. Fem stycken är Airman som jag köpte för att de hade kort svängradie. De var de första som kom med detta och sen tycker jag det är bra grejer i grunden, berättar Torleif Malmbom. Inga onödiga eller tillkrånglade lösningar med eldragningar vilket gör att vi kan montera av hytten på drygt en timme när det behövs i trånga utrymmen. Att Torleif Malmbom är förtjust i minigrävarens mångsidighet går inte att ta miste på. En anledning till att maskinerna fortsätter att öka i popularitet. Det började med bredbandshysterin i slutet av nittiotalet, då gick det som smör i solsken. Sen var det många som trodde att minigrävarnas dagar var räknade när de jobben avtog. Men när det dök upp andra uppdrag efter det och man lärde sig att utnyttja minigrävarens kapacitet har det bara fortsatt, berättar han. Ute på pråmen börjar det mörkna. Herbert Haarakoski tänder strålkastaren på bommen och sätter på tryckluften som är kopplad till hydraulhammaren för att inte vattnet ska leta sig in i verktyget. Jag har ett streck på stickan och tänker i rutor när jag tar upp materialet från botten. Sen finputsar dykarna inför gjutningen med en mammutsug. Det händer mycket spännande saker här nere på pråmen, säger han medan det gungar till under fötterna. Att vara anställd passar honom bra. Min pappa körde traktorgrävare för Lkab i Kirunagruvan och jag vet vad som krävs om man ska ha eget plåtmage och nerver av stål. Jag tänker inte starta eget. Kontakten med Torleif funkar perfekt och jag trivs med att vara anställd. Vi pratar med varandra om det är problem med maskinen eller jobbet och löser det tillsammans. Får han önska sig något skulle det kunna vara bättre komfort i framtiden. I dag är det lite trångt om benen och jag saknar luftkonditionering på sommaren. Kupéplatsen borde kunna göras lite rymligare. Torleif Malmboms ultimata minigrävare har en storlek på fyra ton och det perfekta jobbet finns det många av. En maskin på fyra ton funkar när kunden söker efter en maskin på tre ton och ända upp till sex ton. Det finns så många jobb där en minigrävare kommer till användning. Den fungerar utmärkt som komplement vid grundarbeten där den lyfts ned för att göra detaljschakter men klarar sig också långt på egen hand. De nya klarar att gräva fyra meter djupt, säger han. Jag reparerar även mycket läckor åt Stockholm vatten. Tidigare använde jag större maskiner till jobben och en femton tons hjulgrävare tog upp hela körbanan. Bussar fick ledas om och stängdes inte vägen av så stördes trafiken. Minigrävarna är smidigare, billigare i drift och att hyra in. Reser man ut i världen ser man att många länder har fattat fördelarna tidigare än vad vi i Sverige har gjort. I Japan användes minigrävare redan på sjuttiotalet. Samtidigt kan man vända på det och se hur många som använder rototilt runtom i världen i dag inte många. Beställarna är alltid skeptiska till nyheter.

Text och foto: Klas Ringdahl

klas.ringdahl@entreeprenad.com

Till senaste nytt