Kärnkraftens framtid styr Sveriges metall- och materialbehov
Av Elin Nittmar
För att Sverige ska nå målet om noll nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, senast år 2045, måste elförsörjningen byggas ut. Inom energipolitiken har man under de senaste åren diskuteras vilka energislag som bör ingå i denna utbyggnad.
– Utbyggnaden av elförsörjningen kommer att innebära ett stort behov av de metaller och material som krävs för konstruktion och installation av fossilfria energislag som vind-, sol- och kärnkraft oavsett vilka vägval som görs i energipolitiken, säger Roger Hamberg, statsgeolog på SGU.
Det som orsakat mest debatt handlar om kärnkraftens utveckling. I SGU:s nya rapport redovisas tre olika scenarier för vad kärnkraften kommer ha för effekter på metall- och materialbehovet, samt markanspråket inom svensk elförsörjning till 2050.
Roger Hamberg menar att även markanspråket kommer att öka till år 2040.
– Det hänger ihop med utbyggnaden av vindkraft som kräver stora mängder metaller och material, samt upptar stora markarealer. Vindkraft betraktas i dagsläget som det mest lönsamma energislaget.
Mellan 2040 och 2050 kan kärnkraften komma att utvecklas, bibehållas eller avvecklas, allt beroende på de energi- och miljöpolitiska valen. Skulle de avvecklas ökar såväl markanspråket som behovet av metaller och material, förutom behovet av kärnbränsle som minskar.
Om kärnkraften däremot utvecklas minskar behovet av markanspråket och metaller och material, men kärnbränslet ökar.
Bibehålls kärnkraften innebär det också en ökning, i och med en högre förutspådd elanvändning.
Den nya rapporten visar också hur stor del av detta behov av metaller och material som kan täckas av svensk produktion, alltså hur stor självförsörjningsgraden är.
– Den svenska självförsörjningsgraden av metaller och material är att betrakta som låg oavsett vilka politiska vägval som görs. Det gäller även koppar, zink, stål och cement som redan produceras i Sverige, säger Roger Hamberg.
Det går att läsa rapporten i sin helhet här.